FarbrorBosse

Det här har jag tänkt att skriva ett bra tag nu, men när jag befinner mig i en frustrationsperiod är det lätt att enbart hitta negativa aspekter av sitt hundtränande. När Bosse blev sjuk, och vi beordrade att aldrig mer ge honom något annat ätbart än sitt eget foder var jag för ett par dagar helt övertygad om att vi aldrig kommer att komma till en tävling under hela hans liv. Jag kunde inte använda gott godis, och lek är en flyktig belöning, som ibland uppskattas och ibland inte. Lägg därtill en hund med hundrädsla, som är grymt signalkänslig och som har svårt med hantering av främmande personer. En hund som är ruskigt snabb i tanken och lyckas bygga beteendekedjor efter EN enda förstärkning. Tänker då främst på den gången jag lärde honom att jaga joggare. Självklart genom en miss och oförstånd av mig. Att belöna sin hund efter att han fått tokryck och sprungit ikapp en joggare gör inte alltid en hund som hellre håller sig hos matte. Det kan lika gärna göra en hund övertygad om att det är fot man går, för att sedan göra tokryck efter folk man ska göra och komma in fot igen för att få sin belöning. Efter en belöning......Det får en att tänka på hur starka riktiga inlärningstekniker är, vilket kraftfullt verktyg som också bör handskas försiktigt med.

Så pratade jag med min syster i telefon en kväll, och när jag meddelade om hans magtillstånd menade hon på att låta hunden vara, mao skrota mina tävlingsambitioner. Jag hörde vad hon sade och funderade efteråt precis som Susan Garrett skriver "irritation kan bli motivation". Och så blev det, jag sade ingenting men blev faktiskt aningen irriterad över förslaget. Det gav mig mer syre till elden, som börjat slockna. Jag har ingen annan att tacka än min syster för att den väckarklocka hon gav mig. Om än på ett sätt hon säkert inte trott.

När jag så fick sorterat ut mina tankar och känslor och spaltat upp det vi behöver jobba på blev det mer överskådligt. Ni får betänka att detta är min första egna hund där jag börjat från start. Allt jag gjort har påverkat min hund, oavsett om vissa saker ligger i generna. Detta blev min lista:

* Hundmöten ska bli mer behagliga. Han behöver inte ha närkontakt men ska kunna hantera att passera en okänd hund utan hysteriska flyktförsök eller paniska utfall.

* Människohantering ska bli mer behaglig.

* Lekbelöningar ska jobbas upp och ha rejält värde.

* Foder ska kunna användas som matbelöning.

* Ge utrymme och belöna snabba avreaktioner.

Bosses styrkor ligger i hans skalle och i hans jävlar anamma. När denna hund har självförtroende finns det inget stopp. Han ryar åt mig om jag är för långsam med förstärkningarna i detta tillstånd och driver som ett ånglok. I en engagerad lek finns bara glöd och lust.
För mig har det blivit en motivator att en dag kunna komma till tävling och känna att han kan klara av det med självförtroende. Om än en enda tävling. Jag har på kurser fått höra hur duktig min hund är, och på många sätt är han en total superstjärna, i balans. Men de ser heller inte all motvind som blåser och kanske hur mycket han och jag kan utvecklas. Den potential som finns i detta lilla papillonpaket är enorm. Även om jag inte tränat hund hela mitt liv känner jag det i mitt hjärta och ser möjligheterna. Och då vore det väl skit om han skulle ha fått sig en skruttmatte som ger upp?