Lydnadseftermiddag
Tävlingslydnad är en sån där sak som jag fortfarande inte riktigt vet vad jag tycker om. Jag kan själv ha svårt att vara i en och samma position, utan blir lätt för rörlig. Jag gillar ju agilityns liv och rörelse, och lydnadsmoment småpillar vi bara med lite emellanåt.
Platsläggning 
Han ligger nog halvslaskigt med bakbenen, men så fick det bli idag. Bra att få se sig själv ibland och hunden så man vet vad som behöver tränas på.
Matten får inte upp ansiktet och överkroppen ordentligt ( nyfiken i en strut )
Inkallning med läggande
Flygande råttan i vänstra hörnet
Inkallning
Fritt följ
Apportering
Såhär kan det se ut om man inte håller apporten i mitten och får slagsida. ( det var faktiskt lite vältningsrisk =)
Agilityförmiddag
Här kommer dagens bildskörd av lite träning uppe på klubben. ( observera vilken skillnad i bildkvalitet med systemkamera än med vår gamla häck )
Lite lek och bus som uppvärmning
Tunnelseende?
Notera brädorna som vi fick använda att staga upp tunnlarna med så de inte skulle blåsa väck.
Mattes hand ute och flaxar högt som vanligt
Gungan är mycket rolig tycker Bosse ( helst skulle han nog vilja ha en hel bana med enbart gungbrädor )
Lite slalom
RACE!!
TJOHOO!!
Lite lek och bus som uppvärmning
Tunnelseende?
Notera brädorna som vi fick använda att staga upp tunnlarna med så de inte skulle blåsa väck.
Mattes hand ute och flaxar högt som vanligt
Gungan är mycket rolig tycker Bosse ( helst skulle han nog vilja ha en hel bana med enbart gungbrädor )
Lite slalom
RACE!!
TJOHOO!!
Spåreftermiddag
Först ska kläderna på.
Matten ska fixas till
Så kör vi!
Lite skakig kameraman
Smått ofokuserad papillonherre
Jag hittade den!
Då får man gotta!
Såhär nöjda är vi.
Nya bilder under "Klickerträning 2"
Pappa Johan och Bosse tränar
Dagens bilder
FÖRORTSJYCKE
VAD ÄR DET DÄR?
HÄR LUKTAR MYSKO
VAD SKULLE HON HA MIG UT I SLYN ATT GÖRA?
JA, OK, JAG FATTAR
HÄR ÄR DEN, GE MIG MIN GOTTA
JAG SER DET!
MITT ÄLSKADE TRÄD!
LETA LETA
KOMMISSARIE B(Ä)CK?
PINNAR GÅR ATT ÄTA
KOTTEGOTT
VAR TOG DET FÖRBASKADE RÅDJURET VÄGEN?
JAG ÄR EN SOFTIS
VAD ÄR DET DÄR?
HÄR LUKTAR MYSKO
VAD SKULLE HON HA MIG UT I SLYN ATT GÖRA?
JA, OK, JAG FATTAR
HÄR ÄR DEN, GE MIG MIN GOTTA
JAG SER DET!
MITT ÄLSKADE TRÄD!
LETA LETA
KOMMISSARIE B(Ä)CK?
PINNAR GÅR ATT ÄTA
KOTTEGOTT
VAR TOG DET FÖRBASKADE RÅDJURET VÄGEN?
JAG ÄR EN SOFTIS
Över- eller understimulerad hund?
ÖVERSTIMULANS
För att kunna hitta en bra balans för aktivitet och vila krävs att man lär känna sin hund ganska väl. Trots att jag upplever ett positivt tryck på att aktivera sin hund och skapa stimulerande promenader, verkar det finnas oerhört många hundar i vårt avlånga land som lider av understimulans och tristess.
Som tidigare anser jag att det är mycket viktigt att man i vissa lägen rasanpassar aktiviteter, låta en BC få utföra någon typ av vallningsarbete, låta drevern få jaga och polaren dra. Detta innebär ju naturligtvis att man bör vara noga med att se till en ras egenskaper innan hundköp, om dessa passar ens livsstil och aktiviteter, och om man kan tillhandahålla det rasen kräver.
Jag tror på att vissa former av "aktiviteter" kan vara rent av skadliga, då tänker jag främst på tex mycket intensiv boll- eller pinnkastning, som simulerar den snabba ruschdelen i jakten. Vissa hundar kan varva upp oerhört mycket av en sådan stimulans och har svårt att komma ner i tempo långa stunder efteråt. Då kan det vara lämpligare att gå ut i skogen och gömma objektet, för att sedan låta hunden finna det med hjälp av näsan.
Å andra sidan är jag övertygad om att vissa hundar, som av naturen är mer sävliga, kan peppas med hjälp av lite bollkastning. Man får dock inte lura sig i att tro att hunden inte kan vara stressad för att den framstår som lugn ( passiv stress )
Om man är glad i att träna hund finns alltid risken att man "överhettar" den och skapar en beroendeställning hos hunden som innebär att den går med ständig förväntan om aktivitet, men missar viktig vila. Detta misstag gjorde jag som nybliven hundägare, eftersom det skulle prövas det mesta i aktivitetsväg utan en tanke på att det faktiskt kunde bli för mycket. Jag fick själv kvitto på att jag hade en överstimulerad hund då vi under en söndag satt och väntade på att köra bana på agilityplanen. Under samma vecka hade vi tränat två heldagars personsökspass, gått två personspår, tränat trick och nyttohundsövningar, problemlösning i form av burkar och lådor, tränat lydnadsmoment samt annat knep och knåp.
Min annars så alerta och arbetsvilliga hund satt nu som en urvriden disktrasa bredvid mig och hade inget sug, varken i blicken eller i kroppen på agility. Då förstod jag att det blivit för mycket. Det fascinerande, men också tragiska i att träna hund extremt mycket, är att man själv blir både beroende av det, men också ökar stressen och det dåliga samvetet hos sig själv. Den ständiga frågan gnager inom en; "får han verkligen det han behöver?" Då kanske man också ska komma ihåg att jag har en sällskapsras, som hade kunnat vara relativt nöjd i livet med goa skogspromenader, bus samt lite problemlösning.
Effekten av överstimulans kan dock visa sig åt andra hållet, precis som i understimulansläget, kan man få en hund som börjar bete sig mer maniskt och kan bli mer revoltbenägen än innan.
UNDERSTIMULANS
Det jag tycker mig märka allra tydligast hos hundar som har för lite att göra är smått maniska beteenden, eller bara rent av olydnad. Om ingen annan stimulerar mig kan jag ju hitta på det själv, är nog mottot, och hundägare sliter sitt hår över den "hemska hunden" som aldrig kan bete sig. Att utföra aktiviteter ger så många fördelar jämfört med det motsatta, hunden blir nöjd i tillvaron och har större chans att kunna slappna av, man bygger upp kontakten och blir en resurs, som i sin tur ökar chanserna för bättre och säkrare lydnad. Man har glädje själv av att samarbeta och lösa problem tillsammans med hunden, det ger faktiskt hjärnjympa till oss också.
Även här finns motsatsen till att bli manisk, och det är att bli apatisk. Vissa hundar ger upp om hoppet att kunna påverka sin situation och spenderar istället flera timmar åt att ligga i en slags dvala. Jag har fått lära mig att man speciellt kanske ska se upp med vissa raser, såsom labrador eller golden retriever, som har lätt att bli sovande om de inte får tillräckligt med stimulans.
Ett par grannar till min familj på landet hade en strävhårig tax samt en huskymix av något slag. Båda hundar användes mycket lite under jaktsäsong, resten av tiden spenderade taxen i groventren och huskymixen i en liten hundgård. Förutom undermålig övrig vård av blandrasen i mina ögon, var jag fascinerad senare i livet över att den aldrig blivit ett grinigt monster eller gjort rymningsförsök, utan stod alltid tryckt mot gallret i väntan på att få bli kliad. Jag önskar att ingen handhåller sina hundar på detta sätt, utan vill ge både motion och stimulans till sina djur varje dag.
Vad gäller val av aktiviteter, tycker jag det är viktigt att komma fram till vad som är mest optimalt för hunden. Dels ras- och egenskapsanpassade, men också längden och antalet gånger på pass. Vissa hundar vill jag tro blir mer tillfredsställda av att få göra ett rejält arbetspass under en längre period, än att träna småpass under flera gånger på en dag. Som valpar kan man såklart inte gå ut direkt och köra ett halvdagspass sök, där kan det vara bra med flera, kortare pass, om inte helt nödvändigt för inlärningen.
För att kunna hitta en bra balans för aktivitet och vila krävs att man lär känna sin hund ganska väl. Trots att jag upplever ett positivt tryck på att aktivera sin hund och skapa stimulerande promenader, verkar det finnas oerhört många hundar i vårt avlånga land som lider av understimulans och tristess.
Som tidigare anser jag att det är mycket viktigt att man i vissa lägen rasanpassar aktiviteter, låta en BC få utföra någon typ av vallningsarbete, låta drevern få jaga och polaren dra. Detta innebär ju naturligtvis att man bör vara noga med att se till en ras egenskaper innan hundköp, om dessa passar ens livsstil och aktiviteter, och om man kan tillhandahålla det rasen kräver.
Jag tror på att vissa former av "aktiviteter" kan vara rent av skadliga, då tänker jag främst på tex mycket intensiv boll- eller pinnkastning, som simulerar den snabba ruschdelen i jakten. Vissa hundar kan varva upp oerhört mycket av en sådan stimulans och har svårt att komma ner i tempo långa stunder efteråt. Då kan det vara lämpligare att gå ut i skogen och gömma objektet, för att sedan låta hunden finna det med hjälp av näsan.
Å andra sidan är jag övertygad om att vissa hundar, som av naturen är mer sävliga, kan peppas med hjälp av lite bollkastning. Man får dock inte lura sig i att tro att hunden inte kan vara stressad för att den framstår som lugn ( passiv stress )
Om man är glad i att träna hund finns alltid risken att man "överhettar" den och skapar en beroendeställning hos hunden som innebär att den går med ständig förväntan om aktivitet, men missar viktig vila. Detta misstag gjorde jag som nybliven hundägare, eftersom det skulle prövas det mesta i aktivitetsväg utan en tanke på att det faktiskt kunde bli för mycket. Jag fick själv kvitto på att jag hade en överstimulerad hund då vi under en söndag satt och väntade på att köra bana på agilityplanen. Under samma vecka hade vi tränat två heldagars personsökspass, gått två personspår, tränat trick och nyttohundsövningar, problemlösning i form av burkar och lådor, tränat lydnadsmoment samt annat knep och knåp.
Min annars så alerta och arbetsvilliga hund satt nu som en urvriden disktrasa bredvid mig och hade inget sug, varken i blicken eller i kroppen på agility. Då förstod jag att det blivit för mycket. Det fascinerande, men också tragiska i att träna hund extremt mycket, är att man själv blir både beroende av det, men också ökar stressen och det dåliga samvetet hos sig själv. Den ständiga frågan gnager inom en; "får han verkligen det han behöver?" Då kanske man också ska komma ihåg att jag har en sällskapsras, som hade kunnat vara relativt nöjd i livet med goa skogspromenader, bus samt lite problemlösning.
Effekten av överstimulans kan dock visa sig åt andra hållet, precis som i understimulansläget, kan man få en hund som börjar bete sig mer maniskt och kan bli mer revoltbenägen än innan.
UNDERSTIMULANS
Det jag tycker mig märka allra tydligast hos hundar som har för lite att göra är smått maniska beteenden, eller bara rent av olydnad. Om ingen annan stimulerar mig kan jag ju hitta på det själv, är nog mottot, och hundägare sliter sitt hår över den "hemska hunden" som aldrig kan bete sig. Att utföra aktiviteter ger så många fördelar jämfört med det motsatta, hunden blir nöjd i tillvaron och har större chans att kunna slappna av, man bygger upp kontakten och blir en resurs, som i sin tur ökar chanserna för bättre och säkrare lydnad. Man har glädje själv av att samarbeta och lösa problem tillsammans med hunden, det ger faktiskt hjärnjympa till oss också.
Även här finns motsatsen till att bli manisk, och det är att bli apatisk. Vissa hundar ger upp om hoppet att kunna påverka sin situation och spenderar istället flera timmar åt att ligga i en slags dvala. Jag har fått lära mig att man speciellt kanske ska se upp med vissa raser, såsom labrador eller golden retriever, som har lätt att bli sovande om de inte får tillräckligt med stimulans.
Ett par grannar till min familj på landet hade en strävhårig tax samt en huskymix av något slag. Båda hundar användes mycket lite under jaktsäsong, resten av tiden spenderade taxen i groventren och huskymixen i en liten hundgård. Förutom undermålig övrig vård av blandrasen i mina ögon, var jag fascinerad senare i livet över att den aldrig blivit ett grinigt monster eller gjort rymningsförsök, utan stod alltid tryckt mot gallret i väntan på att få bli kliad. Jag önskar att ingen handhåller sina hundar på detta sätt, utan vill ge både motion och stimulans till sina djur varje dag.
Vad gäller val av aktiviteter, tycker jag det är viktigt att komma fram till vad som är mest optimalt för hunden. Dels ras- och egenskapsanpassade, men också längden och antalet gånger på pass. Vissa hundar vill jag tro blir mer tillfredsställda av att få göra ett rejält arbetspass under en längre period, än att träna småpass under flera gånger på en dag. Som valpar kan man såklart inte gå ut direkt och köra ett halvdagspass sök, där kan det vara bra med flera, kortare pass, om inte helt nödvändigt för inlärningen.
Belöning
Att jobba med tänket att belöna hunden för riktiga beteenden är inte alltid helt enkelt. Till en början kan det underlätta markant att ha en markör, tex en klicker, som exakt kan tala om när ett visst beteende är önskvärt, och som sedan följs av en åtråvärd belöning. Med klickern är det enormt viktigt att träna upp sin tajming. Det finns ett dokument kallat "Morgan Spectors 15 regler för träning med operant betingning" dessa hämtade med kunskap från bl.a Bob och Marian Bailey, fantastiska djurtränare. I detta står bl.a "du får vad du klickar för" vilket innebär precis det som menas, inte det man kanske tänkt klicka för. Läs mer om Bob Bailey här:
http://www.hsnp.com/behavior/index.html
Detta är saker jag fått lära mig genom min egna hund och också via litteratur, och duktiga människor kring ämnet.
* En belöning är vad HUNDEN upplever som belöning, inte du.
Detta innebär alltså att jag personligen inte kan belöna min hund med fysisk kontakt, tex kel och smek, där andra kan med sina hundar. Han finner det helt enkelt inte tillfredsställande, snarare lite halvjobbigt, och det forceras inte heller från min sida. Vissa anser att man inte ska arbeta med mat som belöning, och förklaringen brukar vara att man inte vill få sin hund beroende av godis. Eftersom jag inte förstår riktigt varför man ska begränsa sig i sina belöningar, samt med utgångspunkt att hunden har egoistiska intentioner, struntar jag helt enkelt i att lägga större vikt vid ett sådant uttalande. Visst finns det en risk med att bli en "godisautomat" om man inte sätter upp riktiga kriterier för hur man ska komma framåt i träningen, eller helt enkelt belönar för ofta, för onödiga småsaker. Men så kan man ju också undvika att hamna.
En uppdragbar råtta skojar man inte bort!
Med detta i åtanke kan man också tänka sig såhär, om hunden kan uppleva vad som helst som en belöning, varför är vi ofta så dåliga på att hitta dem? När det kommer till att hitta på olika straff är människor ofta mycket kreativa. Det kan vara allt ifrån att slänga nycklar i ändan på hunden, till att spruta vatten och knycka i koppel.
För bara ett par dagar sedan var jag hundvakt åt min systers boxertik. Vi fick koppelträna henne, boxern alltså, ganska intensivt, då hon är en fyraårig omplacering som inte gått i koppel överhuvudtaget hos sin första ägare. Vi kom snabbt underfund med vad hennes absolut bästa belöning var, att helt enkelt få bli lössläppt. Detta fick hon var gång hon bara gått fint ett par meter, och poletten började helt plötsligt trilla ner.
* En belöning ska komma med rätt frekvens.
Detta innebär att man måste lära sig känna in hur ofta det är läge att belöna ett beteende. Precis i början av en inlärning behövs ganska frekventa belöningar, dels för att hunden inte ska tappa motivation, dels att tala om att den hela tiden är på rätt väg. Detta upplever jag framförallt som viktigt då man shejpar fram beteenden. Håller man för hög frekvens däremot och belönar för mycket småduttiga beteenden som hunden redan är duktig på, finns där också risk att man tappar hundens motivation. Den blir helt enkelt för dåligt sugen att motprestera och det kan bli svårare att försöka toppa redan erbjuden bra belöning. Balans.
* En belöning ska graderas efter motprestation.
Med detta menar jag att man kan välja hur attraktiv belöning man använder beroende på typ av träning och tillfälle. En torrfoderkula kanske är en bra motivator inomhus vid få störningar, med en hund som kan ett beteende hyfsat. Medan kattmaten kan åka fram vid nyinlärning i svårare störning, och/eller svårare utförande. Dels kan man variera hur attraktiv belöningen är, och dels kan man dela ut som vissa kallar det "jackpots", vilket innebär att man ger hunden en extra bra belöning vid extra bra motprestation.
Hand i hand med detta går också vikten av att sätta upp riktiga kriterier, dvs vad hunden ska utföra för att få sin belöning. Här förlängs ofta naturligt tiden mellan belöningarna eftersom man begär längre beteendekedjor. Även här är det viktigt att få till en bra balans och lagom takt i höjning av kriterierna, eller kraven om man så vill.
* En belöning hjälper vid vissa tillfällen och stjälper vid andra.
Om man ska träna en specifik sak kan det vara bra om man funderar ut vad som kan vara lämplig belöning i olika tempon tex. Långsam föda, tex hårda torrfoderkulor kanske inte är att föredra om man ska träna en blixtsnabb inkallning, då det kan verka nedvarvande eftersom hunden måste tugga sig igenom den ( om man inte har en som sväljer allt helt då förstås ) Då kan det vara bättre att plocka fram tennisbollen som kan kastas som jaktutlösare och tempohöjare. Detta är såklart också beroende på vad man har för typ av hund. Har man en hund som är lättstressad kanske torrfoder är absolut lämpligt istället för hetsiga lekar.
Samma sak åt andra hållet, en tennisboll som belöning kanske inte är en höjdare i platsliggningen, som ju ska vara ett samlat, fokuserat och "långsamt" moment. Naturligtvis finns det undantag och de som kan styra det där bättre än vad jag kan, men jag upplever det lättare att tänka på just snabba och långsamma belöningar.
* En belöning kan vara variabel
Eller snarare, ska vara, kan jag tycka. Om man arbetat med ett moment under en tid och hunden börjar bli duktig på det, kan man variera vilka gånger man ger belöning och inte. Säg att man ger var tredje gång, och sedan varannan, för att ge var femte. Det har bevisats att beteendet förstärks ytterligare genom variabel belöning, det är därför tiggande kan vara svårt att bli av med, det brukar vara mycket variabelt. Fick en bra jämförelse med varför människor blir spelberoende, just därför att de vet att de KAN vinna, men att de inte gör det varje gång, det i sig ökar motivationen att fortsätta. Precis likadant fungerar det i hundsammanhang.
Motsatsen till belöning heter ju då såklart utebliven belöning. För mig tog det en stund innan jag faktiskt vågade låta min hund misslyckas några gånger. Självklart är det alltid viktigt att sätta upp så bra förutsättningar som möjligt för att hunden SKA lyckas, men jag upplever nu också att det kan vara en fördel om hunden faktiskt gör fel några gånger under ett träningspass. Min hund har kan ta till gnäll och pip om han inte lyckas med uppgiften så snart som möjligt. Mina missar, som jag ser det, var att jag dels inte höjde kriterierna, dels att inte låta honom misslyckas, som följd på det första, och dels att vara dålig på att presentera all information så rent som möjligt. Det har blivit betydligt bättre, men fortfarande kan han bli otålig inför att behöva vänta en stund innan.
Ibland är det roligast att bli jagad
Och ibland att få jaga
http://www.hsnp.com/behavior/index.html
Detta är saker jag fått lära mig genom min egna hund och också via litteratur, och duktiga människor kring ämnet.
* En belöning är vad HUNDEN upplever som belöning, inte du.
Detta innebär alltså att jag personligen inte kan belöna min hund med fysisk kontakt, tex kel och smek, där andra kan med sina hundar. Han finner det helt enkelt inte tillfredsställande, snarare lite halvjobbigt, och det forceras inte heller från min sida. Vissa anser att man inte ska arbeta med mat som belöning, och förklaringen brukar vara att man inte vill få sin hund beroende av godis. Eftersom jag inte förstår riktigt varför man ska begränsa sig i sina belöningar, samt med utgångspunkt att hunden har egoistiska intentioner, struntar jag helt enkelt i att lägga större vikt vid ett sådant uttalande. Visst finns det en risk med att bli en "godisautomat" om man inte sätter upp riktiga kriterier för hur man ska komma framåt i träningen, eller helt enkelt belönar för ofta, för onödiga småsaker. Men så kan man ju också undvika att hamna.
En uppdragbar råtta skojar man inte bort!
Med detta i åtanke kan man också tänka sig såhär, om hunden kan uppleva vad som helst som en belöning, varför är vi ofta så dåliga på att hitta dem? När det kommer till att hitta på olika straff är människor ofta mycket kreativa. Det kan vara allt ifrån att slänga nycklar i ändan på hunden, till att spruta vatten och knycka i koppel.
För bara ett par dagar sedan var jag hundvakt åt min systers boxertik. Vi fick koppelträna henne, boxern alltså, ganska intensivt, då hon är en fyraårig omplacering som inte gått i koppel överhuvudtaget hos sin första ägare. Vi kom snabbt underfund med vad hennes absolut bästa belöning var, att helt enkelt få bli lössläppt. Detta fick hon var gång hon bara gått fint ett par meter, och poletten började helt plötsligt trilla ner.
* En belöning ska komma med rätt frekvens.
Detta innebär att man måste lära sig känna in hur ofta det är läge att belöna ett beteende. Precis i början av en inlärning behövs ganska frekventa belöningar, dels för att hunden inte ska tappa motivation, dels att tala om att den hela tiden är på rätt väg. Detta upplever jag framförallt som viktigt då man shejpar fram beteenden. Håller man för hög frekvens däremot och belönar för mycket småduttiga beteenden som hunden redan är duktig på, finns där också risk att man tappar hundens motivation. Den blir helt enkelt för dåligt sugen att motprestera och det kan bli svårare att försöka toppa redan erbjuden bra belöning. Balans.
* En belöning ska graderas efter motprestation.
Med detta menar jag att man kan välja hur attraktiv belöning man använder beroende på typ av träning och tillfälle. En torrfoderkula kanske är en bra motivator inomhus vid få störningar, med en hund som kan ett beteende hyfsat. Medan kattmaten kan åka fram vid nyinlärning i svårare störning, och/eller svårare utförande. Dels kan man variera hur attraktiv belöningen är, och dels kan man dela ut som vissa kallar det "jackpots", vilket innebär att man ger hunden en extra bra belöning vid extra bra motprestation.
Hand i hand med detta går också vikten av att sätta upp riktiga kriterier, dvs vad hunden ska utföra för att få sin belöning. Här förlängs ofta naturligt tiden mellan belöningarna eftersom man begär längre beteendekedjor. Även här är det viktigt att få till en bra balans och lagom takt i höjning av kriterierna, eller kraven om man så vill.
* En belöning hjälper vid vissa tillfällen och stjälper vid andra.
Om man ska träna en specifik sak kan det vara bra om man funderar ut vad som kan vara lämplig belöning i olika tempon tex. Långsam föda, tex hårda torrfoderkulor kanske inte är att föredra om man ska träna en blixtsnabb inkallning, då det kan verka nedvarvande eftersom hunden måste tugga sig igenom den ( om man inte har en som sväljer allt helt då förstås ) Då kan det vara bättre att plocka fram tennisbollen som kan kastas som jaktutlösare och tempohöjare. Detta är såklart också beroende på vad man har för typ av hund. Har man en hund som är lättstressad kanske torrfoder är absolut lämpligt istället för hetsiga lekar.
Samma sak åt andra hållet, en tennisboll som belöning kanske inte är en höjdare i platsliggningen, som ju ska vara ett samlat, fokuserat och "långsamt" moment. Naturligtvis finns det undantag och de som kan styra det där bättre än vad jag kan, men jag upplever det lättare att tänka på just snabba och långsamma belöningar.
* En belöning kan vara variabel
Eller snarare, ska vara, kan jag tycka. Om man arbetat med ett moment under en tid och hunden börjar bli duktig på det, kan man variera vilka gånger man ger belöning och inte. Säg att man ger var tredje gång, och sedan varannan, för att ge var femte. Det har bevisats att beteendet förstärks ytterligare genom variabel belöning, det är därför tiggande kan vara svårt att bli av med, det brukar vara mycket variabelt. Fick en bra jämförelse med varför människor blir spelberoende, just därför att de vet att de KAN vinna, men att de inte gör det varje gång, det i sig ökar motivationen att fortsätta. Precis likadant fungerar det i hundsammanhang.
Motsatsen till belöning heter ju då såklart utebliven belöning. För mig tog det en stund innan jag faktiskt vågade låta min hund misslyckas några gånger. Självklart är det alltid viktigt att sätta upp så bra förutsättningar som möjligt för att hunden SKA lyckas, men jag upplever nu också att det kan vara en fördel om hunden faktiskt gör fel några gånger under ett träningspass. Min hund har kan ta till gnäll och pip om han inte lyckas med uppgiften så snart som möjligt. Mina missar, som jag ser det, var att jag dels inte höjde kriterierna, dels att inte låta honom misslyckas, som följd på det första, och dels att vara dålig på att presentera all information så rent som möjligt. Det har blivit betydligt bättre, men fortfarande kan han bli otålig inför att behöva vänta en stund innan.
Ibland är det roligast att bli jagad
Och ibland att få jaga
Ledarskap - schmedarskap
Få uttryck är väl så omdiskuterat, har stötts, blötts och vrängts ut och in som just ledarskap. Vissa menar att ledarskap erhålls genom ökad aggression gentemot hunden eller via sociala straff, "hunden ska veta sin plats i hierarkin", medan andra menar att det bygger på att inge förtroende. Det finns lite olika förklaringar som jag hört, varför man ska använda sig av det förstnämnda.
1 hunden ska vara lägst ner på rangskalan, den vill ständigt klättra
2 att trycka till varandra om platser i hierarkin är naturligt "så gör hunddjuren"
3 mamma hund fostrar sina valpar genom diverse nyp och tillsägelser
4 hunden ska respektera dig, det är DU som bestämmer
5 hunden ska uppleva "himmel eller helvete" då den gör rätt eller fel
6 hunden får större trygghet genom regler
Genast känner jag lust till att luska i dessa "förklaringar" och varför det anses vara det riktiga i flera sammanhang.
Min frågeställning kring det första "argumentet" blir; kan en hierarki existera över rasgränser, dvs vi som tillhör olika arter, vad säger att det skulle finnas en rangskala över huvudtaget. Är aggression vidare något som svetsar samman individer eller verkar det avståndsökande? Jag skulle vilja svara det sistnämnda.
2. Om aggression verkar frånstötande, verkar inte detta i motsatt syfte? Är det en sund flock som ständigt använder aggression i konflikter? Här ställer jag mig också frågan, hur kan vi någonsin efterlikna hunddjuret, och ska vi göra det?
3. Här anser jag att man blir väldigt statisk i sitt uttryck där man menar att alla hundmödrar skulle agera likadant i alla lägen och alltid med hot eller aggression. Det har vid flertalet observationer visat sig att det snarare förhåller sig tvärtom, att hundmödrar ofta har ett otroligt tålamod med sina små. Återigen, varför ska vi försöka efterlikna en hund, när vi inte är någon?
4. Att få bestämma tillhör, som jag fortfarande anser alla individers rätt, så även hundens. Med detta inte menat att hunden styr alla situationer, men har en del i gruppen. Att alltid bestämma, gör det en till ledare eller tyrann?
5. Att trycka till någon i ett felaktigt agerande bidrar även här, anser jag, med en avståndsökning i gruppen.
6. Regler i all ära, men i detta fall menas det genom att ständigt ha "en tumme i ögat" på sin hund, att aldrig lita på att den själv kan ta riktiga beslut etc. Igen, är man en ledare om man måste hålla nere en annan individ, eller bottnar det i rädsla?
Det här är hur jag vill se på ett ledarskap, om det ens ska få heta så längre:
* En ledare har erfarenhet av var resurser finns och tar initiativ till aktiviteter.
* En ledare agerar inte med aggression över småsaker, det är först när det är riktig fara och färde, och då främst för hot utanför gruppen.
* En ledare är trygghet och stabilitet. Rädsla är en icke fördelaktig egenskap hos en ledare.
* En ledare har inte ett ständigt behov av att få bestämma. Tar exemplet med en ledarvarg som kanske vill förflytta sig, men som inte får med sig gruppen just då. Denne pockar inte på att de andra ska vara honom till lags, utan försöker istället en stund senare.
* En ledare inser vikten av att ha starka, friska individer med olika förmågor. En förmåga som skadas eller hålls tillbaka utgör ingen hjälpfunktion alls till gruppen.
Dock är jag inte ett dyft intresserad av ledarskapstankar när jag tränar hund. Jag väljer att träna utifrån det jag kan se, inte det som jag bara kan gissa mig till finns i hundens huvud.
Tre pelare i ett hundägarskap - lyhördhet
3. Det sägs att kvinnor brukar ha lättare att känna av emotionella nyanser än män, medan män är duktigare på att hålla en rak och mer öppen kommunikation. Jag tror inte att dessa egenskaper måste ta ut varandra eller ens kollidera, snarare kan de samverka. När jag tränar hund vill jag förhålla mig öppen och följa med i förändringar. Att kunna läsa av sin hunds kroppsspråk, att ge akt på tex bra och mindre bra belöningar, att respektera hundens egna förutsättningar för samarbete och förbättra dessa förutsättningar, och att vara ödmjuk inför att även hunden har "åsikter" om saker i vår relation. Att vara "in tune" med vårt samarbete helt enkelt. Detta hör då kanske till den kvinnligt starkare sidan.
Å andra sidan vill jag inte bli otydlig i vad jag menar då jag lär ut eller fostrar. Jag tror nämligen att vi kvinnor kan ha tendenser att krångla till saker för mycket genom för mycket överflödig information. Det är inte att kommunicera effektivt eller särskilt bra. Att småprata under en promenad med sin hund kanske kan vara trevligt, men när det kommer till träning upplever jag att det finns risk med att "samtalet" kan upplevas som ett ständigt bakgrundsbrus av hunden och därmed ge minskad uppmärksamheten på rösten. Detta gäller också då särskilt om man upprepar kommandon för många gånger och blandar in en massa andra ord, eller ljud för den delen, vid sidan av. Visst kan hundar få ett stort ordförråd, men för att ge hunden de bästa förutsättningar anser jag det vara bättre att använda sig av enstaka ord än meningar som sätts ihop med beteenden. Iallafall till en början, och om man inte är väldigt duktig på att lära hunden hela meningar. Detta är en av de anledningar till varför jag gillar klicker i inlärning. Den är tydlig, ger ifrån sig samma ljud varje gång, och man inser hur lite betydelse orden har för hunden om de inte sätts ihop med ett visst beteende. Det är vi människor som har ett behov av att prata. Det är VÅR huvudsakliga kommunikationsform, inte hundens.
Det gäller även vårt eget kroppsspråk gentemot hunden. Jag upplever hundar som mycket duktiga på att kunna lära sig vårt kroppsspråk, och varför då inte vara så tydlig som möjligt om vi jobbar med detta. Händer som flaxar runt kan ju bli ganska svåra att tyda mot en hand som visar exakt riktning som exempel. Detta får då tillhöra min lite mer manliga sida.
Det finns ett uttryck som kallas "will to please" inom hundvärlden. Detta ska ungefärligt innebära att man har en hund som gärna vill vara sin förare till lags mer eller mindre för sakens skull. Jag är skeptisk till detta, eftersom jag tror på att alla individer gör saker för egen vinning, även hunden. En hund som älskar att arbeta och får arbeta med sin förare lär ganska snart förstå vilken resurs denna människa blir, den tillhandahåller ju roliga saker som hunden vill ha! Vissa pratar om att man inte arbetar med belöningar, då menar man kanske leksak eller godis, som ju är vanligt, men faktum är ju att belöning är allt det hunden upplever som belöning. Om det roligaste är att valla får, ja då kan man ju göra ganska många saker i sin tur för att få utföra det roligaste man vet, eller hur?
Att kräva att en hund ska göra saker för sin förare allena utan belöning, enbart pga av "gott ledarskap" som är en helt annan diskussion i sig, anser jag vara mycket dålig ödmjukhet för hur en hund fungerar. Eller så vill man helt enkelt inte samarbeta.
Å andra sidan vill jag inte bli otydlig i vad jag menar då jag lär ut eller fostrar. Jag tror nämligen att vi kvinnor kan ha tendenser att krångla till saker för mycket genom för mycket överflödig information. Det är inte att kommunicera effektivt eller särskilt bra. Att småprata under en promenad med sin hund kanske kan vara trevligt, men när det kommer till träning upplever jag att det finns risk med att "samtalet" kan upplevas som ett ständigt bakgrundsbrus av hunden och därmed ge minskad uppmärksamheten på rösten. Detta gäller också då särskilt om man upprepar kommandon för många gånger och blandar in en massa andra ord, eller ljud för den delen, vid sidan av. Visst kan hundar få ett stort ordförråd, men för att ge hunden de bästa förutsättningar anser jag det vara bättre att använda sig av enstaka ord än meningar som sätts ihop med beteenden. Iallafall till en början, och om man inte är väldigt duktig på att lära hunden hela meningar. Detta är en av de anledningar till varför jag gillar klicker i inlärning. Den är tydlig, ger ifrån sig samma ljud varje gång, och man inser hur lite betydelse orden har för hunden om de inte sätts ihop med ett visst beteende. Det är vi människor som har ett behov av att prata. Det är VÅR huvudsakliga kommunikationsform, inte hundens.
Det gäller även vårt eget kroppsspråk gentemot hunden. Jag upplever hundar som mycket duktiga på att kunna lära sig vårt kroppsspråk, och varför då inte vara så tydlig som möjligt om vi jobbar med detta. Händer som flaxar runt kan ju bli ganska svåra att tyda mot en hand som visar exakt riktning som exempel. Detta får då tillhöra min lite mer manliga sida.
Det finns ett uttryck som kallas "will to please" inom hundvärlden. Detta ska ungefärligt innebära att man har en hund som gärna vill vara sin förare till lags mer eller mindre för sakens skull. Jag är skeptisk till detta, eftersom jag tror på att alla individer gör saker för egen vinning, även hunden. En hund som älskar att arbeta och får arbeta med sin förare lär ganska snart förstå vilken resurs denna människa blir, den tillhandahåller ju roliga saker som hunden vill ha! Vissa pratar om att man inte arbetar med belöningar, då menar man kanske leksak eller godis, som ju är vanligt, men faktum är ju att belöning är allt det hunden upplever som belöning. Om det roligaste är att valla får, ja då kan man ju göra ganska många saker i sin tur för att få utföra det roligaste man vet, eller hur?
Att kräva att en hund ska göra saker för sin förare allena utan belöning, enbart pga av "gott ledarskap" som är en helt annan diskussion i sig, anser jag vara mycket dålig ödmjukhet för hur en hund fungerar. Eller så vill man helt enkelt inte samarbeta.
Tre pelare i ett hundägarskap - aktivitet
2. Något som blev inpräntat i mitt huvud från dag ett, och som jag är oerhört tacksam över, är hur viktigt det är att veta om och erkänna hunden som aktiv varelse. Tidigt läste jag i en bok av eminente Anders Hallgren, att flertalet hundar i Sverige enbart var aktiva högst ett par timmar om dagen, resten av tiden låg samtliga och sov! Eftersom jag vill tro att hunden trots allt har kvar mycket av vargens beteendemönster gällande jakt, tar jag här upp en kedja jag tycker visar det enkelt hur våra rasers specialiteter kan vävas in. Kedjan ser ut ungefär som följer;
SMYGA - FÖRFÖLJA - VÄLJA UT - RUSCHA - GRIPA - DÖDA - ÄTA ( ALT ) BÄRA HEM - GRÄVA NER
Man behöver inte vara någon rasexpert för att kunna urskilja att alla dessa delar återfinns på ett eller flera sätt hos våra olika raser.
SMYGA - Återfinns naturligt tydligast hos kanske framförallt Border collie, men säkert hos flera andra representanter för vallhundsgruppen. "Eyeing" tex är ett arbetssätt hos just BC för att med hukande ställning och stirrande blick för att kontrollera boskap.
FÖRFÖLJA - Här skulle jag vilja placera diverse spårhundar, blodhund kanske är ett lysande exempel som med ett exeptionellt luktsinne letar sig fram till målet.
VÄLJA UT - Även här vallhundar, som är duktiga på att samla ihop individer eller separera en individ från resten av flocken.
RUSCHA - Direkt tänker jag på vinthundsgruppen. Höghastighetshundar som dessutom arbetar med syn för att upptäcka flyende byten.
GRIPA - Här vill jag placera hundar av sk dogg-typ, där vissa hade till uppgift att gripa och hålla fast bångstyriga tjurar på ett lantbruk, tex Boxer. Även i dåtidens hundkamper ville man ha hundar som hade styrkan samt ett bra grepp för att hålla fast motståndaren.
DÖDA - Olika terriertyper, vars specialiteter varit att bla arbeta under jord, i gryt, driva ut och döda sina byten, grävling, räv och gnagare tex. Terrier har också utrustats med ett stort mått envishet för att övervinna bytets motstånd.
ÄTA - Älskar nog de flesta hundar att göra!
BÄRA HEM - Om man istället ska ta med sig mat tillbaka till lyan, så är det nog framförallt apportörerna som har den största expertisen. Mjukt, utan att förstöra födan tar gärna en golden retriever på sig uppgiften.
GRÄVA NER - Även här är terrierna utmärkta, trots att flera andra raser gärna gör det. Grävande efter sorkbon och annat intressant kan det spruta ordentligt i mattes eller husses trädgård!
Det finns grupper som inte nämns i denna kedja, som polarer, tex Siberian husky. En dragare av stora mått som älskar att löpa långdistans. Denna specialitet vill jag tro ha förstärkts av oss från vargens egna vandringslusta.
Självklart finns det också de hundar som besitter fler än en av dessa delar, samt kan lära sig nya. Visst är det fantastiskt att vi har kunnat forma ett djur som är så flexibelt och som kan använda alla sina "varg"förmågor för att göra nytta även för oss!
Eftersom det idag inte finns så mycket arbete kvar för flertalet hundar iochmed effektivisering och tekniska attiraljer i vårt samhälle får vi ett dilemma. En gårdshund behöver inte längre dra vagnar eller vakta hemmet, där har vi ersatt med fordon och kanske tekniskt övervakningssystem, som ett exempel. Vissa saker är kanske inte heller lämpligt, att som vinthund springa fritt och jaga harar fungerar inte mitt inne i en storstad. Men, till trots kan vi på flera sätt konstruera situationer och arbetsuppgifter som påminner om det rasen ursprungligen varit till för. Vi kan anordna träning på en bana med ett icke-levande byte som dras i hög hastighet i en lina. För vinthunden kan det vara nog så roligt och stimulerande, även om det inte råkar vara "the real deal".
En varg löser också naturligt uppgifter i sin omgivning förutom under jakt. Hur man tar sig över en å på bästa ställe, hur man använder balansen i svår terräng osv. Det samma gäller för våra hundar, som vill använda sin skalle för att klura ut lösningar som ger resultat. Att lära sig nya saker, få utmaningar, och känna att man behärskar dem kan höja självförtroendet ordentligt! Och dessutom är det ju faktiskt riktigt roligt!
Om man tittar på dessa saker inser man ganska snabbt att hunddjuret har ett behov av att få utföra arbetsuppgifter och få lösa problem. Utöver den motion som behövs för att tillfredsställa det fysiska behovet, krävs också ofta en mental aktivering. ( undantaget kanske är vissa polarraser, vars stora behov är att få löpa långa distanser ) Men jag tror att även dessa har stor nytta av och vill jobba med andra saker in emellan.
Eftersom jag själv har en grupp 9-hund, dvs en sällskapsras, tror många att de inte behöver stimulans då deras gamla arbete utgjorts av att agera sängvärmare, värmekrus sk "sleevedogs" och larmare. Larm tycker jag man ska komma ihåg är inte enligt mig detsamma som vakt, dock en framtagen egenskap hos just tempelraser och dvärgvarianter. Vissa raser är små varianter av lite större raser, papillon tex kallas ofta "lyxspaniel" och har rötter tror man hos bla större spaniel. Detta medför då också en ganska hög energinivå och därtill ett visst behov av arbete och aktiviteter.
Att hitta en eller flera roliga aktiviteter för både hund och ägare kan ge massor med stimulans och glädje hos båda parter. För att inte tala om en stärkt kontakt och relation! Vissa aktiviteter behöver dock rasanpassas för att hunden ska få ut mesta möjliga. Att försöka ersätta starka nedärvda egenskaper, som vall hos en BC tex, med att enbart träna små tricks tex, tror jag är förkastligt. Däremot anser jag att man absolut kan göra dessa saker utöver. Vissa hundar funkar bättre som "allroundhundar" och kan fungera ypperligt till flera saker, bla raser som ingår i brukshundskategorin. Detta har vi pysslat med och vissa gör vi i nuläget.
* Agility
* Spår ( person- och viltspår )
* Personsök
* Tävlingslydnad
* Uppletande
* Tricks och konster
* Apportering
* Nyttohundsövningar ( ex hämta tofflor )
En annan, mycket viktig del, anser jag vara leken. Att leka med sin hund knyter sociala band och man lär sig varandras gränser. Allt som lärs in vill jag ska uppfattas av hunden som en ny, rolig lek tillsammans. Även lek tillsammans med andra hundar vill jag ha som en viktig ingrediens, då självklart med stabila, jämspelta hundar.
Klickerträning 4 - Fram- och baksida
Så till syven och sist vill jag avsluta med att sätta några plus samt minustecken gällande klickerträning. Som sig bör kommer här först de positiva sakerna.
+ Man fokuserar på att belöna rätta beteenden istället för att straffa de dåliga.
+ Genom det ovanstående blir man själv mer positiv istället för att nära sitt straffcentra i hjärnan. Hundtränandet blir roligt och man får en glad hund som gillar att träna!
+ Man har ett smidigt redskap som tydligt och mycket exakt talar om när ett beteende är riktigt, vilket ger större precision i utförande.
+ Man arbetar på ett effektivt och noggrannt sätt genom planering-utförande-uppföljning.
+ Man skapar en hund som använder sin egna initiativförmåga och stärker självförtroende på detta sätt.
+ Man slipper möjliga "revolter" eftersom hunden inte känner sig låst eller tvingad, allt sker på individens egna vilja.
+ Genom frishejping kan man forma beteenden utan att behöva plocka bort andra hjälper.
- Det är fortfarande såpass nytt i hundvärlden att det kan ta lite tid att klura ut nya lösningar på dilemman. Som tur är finns det många som är mycket duktiga och arbetar framåt hela tiden.
- Det kan vara lite mer tidskrävande att planera och utvärdera, men effekterna blir desto bättre.
- Det kan bli dyrt om man vill åka på flera kurser och seminarier för ledande klickerinstruktörer samt föreläsare.
- Det kan upplevas som mekaniskt eftersom det inte anspelar på att jobba med röstlägen, kroppshållning etc.
+ Man fokuserar på att belöna rätta beteenden istället för att straffa de dåliga.
+ Genom det ovanstående blir man själv mer positiv istället för att nära sitt straffcentra i hjärnan. Hundtränandet blir roligt och man får en glad hund som gillar att träna!
+ Man har ett smidigt redskap som tydligt och mycket exakt talar om när ett beteende är riktigt, vilket ger större precision i utförande.
+ Man arbetar på ett effektivt och noggrannt sätt genom planering-utförande-uppföljning.
+ Man skapar en hund som använder sin egna initiativförmåga och stärker självförtroende på detta sätt.
+ Man slipper möjliga "revolter" eftersom hunden inte känner sig låst eller tvingad, allt sker på individens egna vilja.
+ Genom frishejping kan man forma beteenden utan att behöva plocka bort andra hjälper.
- Det är fortfarande såpass nytt i hundvärlden att det kan ta lite tid att klura ut nya lösningar på dilemman. Som tur är finns det många som är mycket duktiga och arbetar framåt hela tiden.
- Det kan vara lite mer tidskrävande att planera och utvärdera, men effekterna blir desto bättre.
- Det kan bli dyrt om man vill åka på flera kurser och seminarier för ledande klickerinstruktörer samt föreläsare.
- Det kan upplevas som mekaniskt eftersom det inte anspelar på att jobba med röstlägen, kroppshållning etc.
Tre pelare i ett hundägarskap - trygghet
Jag har som regel haft ganska lätt att köpa ett grundkoncept gällande träning och uppfostran av hund. Det är dock inte förrän senare som jag kunnat börja stå för uttrycket "plocka russinen ur kakan". Anledningen till att jag haft skepsis till just det uttrycket är att det kan ha en annan innebörd för andra än vad jag menar. Jag har hört människor säga "jag plockar russinen ur kakan" men då menat att blanda ganska urskiljningslöst mellan metoder, vissa som kanske till och med kolliderar ganska kraftigt med varandra. Det jag syftar på är snarare att jag plockar de bästa bitarna för mig och hunden ur en grund som fortfarande bygger på positivitet. Det finns tre pelare i hur jag vill ha mitt hundägarskap:
1. Trygghet
2. Aktivitet
3. Lyhördhet
1. Trygghet är ett enormt uttryck som ju egentligen syftar till vad individen upplever som tryggt. Man kan ha en inre trygghet och känna att man har kapacitiet att utföra något, dvs självförtroende, men också att man vet om att man duger, självkänsla. Dessa två saker, självförtroende samt självkänsla kan också påverkas utifrån, kanske tom uteslutande. De allra flesta strävar efter att få någon form av bekräftelse på att man duger och är duktig, från familj, vänner, kanske arbetskollegor osv. Att få uppmuntran och belöning för saker man gör eller genom de egenskaper man besitter stärker båda delar och ger en individ möjlighet att få en större inre trygghet.
För ett tag sedan läste jag en intressant artikel som handlade om just försök med positiv förstärkning med människor. Eftersom vi är en del mer komplicerade än våra hunddjur var det intressant att läsa att ett försök till bekräftelse från någon slog helt fel. En anställd har haft ett ansvarsfullt uppdrag och sitter i fikarummet tillsammans med sina kollegor. Hans chef kommer in och ger mannen lovord för det fina arbete han presterat. Men istället för att mannen nu känner sig nöjd och stolt över sin prestation med höjt självförtroende reagerar han efter händelsen helt annorlunda. Han väljer att avstå från mer ansvarsfulla uppdrag och håller en låg profil, dvs hans beteende minskar, om vi nu ska prata parallell med hund. Varför? Jo, syftet från chefens sida var att ge sin anställde cred för en väl utförd insats och hoppas nu naturligtvis på att han åtar sig fler liknande uppdrag. Istället upplever mannen det på följande vis; "alla mina arbetskollegor hörde chefen skryta om vad jag gjort, nu kommer alla börja prata skit bakom ryggen på mig och tycka att jag fjäskar" och "tänk om jag inte klarar nästa uppdrag lika bra, då kanske jag får sparken". Hans reaktion blev alltså med rädsla för utfrysning samt med prestationsångest istället för med stolthet och ökat självförtroende. Detta i sin tur ledde till minskat beteende i form av att den anställde upphörde att åta sig nya, mer utmanande uppdrag.
När det kommer till hund är det dock betydligt lättare matematik, upplever jag. Om du tillför något som hunden vill ha, har du större chans att få se ett beteende upprepas än minska. Precis som chefens mening var med det ovanstående.
En annan del som jag ser det av trygghet handlar om mer praktiska saker, som fysiskt beskydd, en bostad, en viloplats, föda, vård samt umgänge. Att tillämpa dessa saker kan oftast vara enklare än att stärka någons självkänsla eller självförtroende, som i exemplet ovan. Detta kan även gälla hund. Om man är fast i sitt eget tänk utan att lyssna på och studera hur effekten blir av sitt eget agerande, kan man harva på med för en själv positiva saker utan att något egentligen händer.
Det finns en tredje del som jag vill tillägga i min tolkning av trygghetsbegreppet, och det är regler. Trygghet är just en anledning till att dessa finns i vårt samhälle. Vi vet att ingen får köra mot rött ljus, för då kan någon bli skadad. Tyvärr är det väl så för vissa att "regler är till för att brytas" och i hundvärlden som i människovärlden också testas och försöka tänjas. Det var någon som sade så klokt att "alla individer har ett behov av att få bestämma" och det står jag bakom, iallafall känslan av att få det. Men, det finns saker som vi, om vi ska leva i en flock sida vid sida, måste rätta oss efter, annars kan vi utsätta andra för potentiell fara. Faktum är ju trots allt, att följer man de regler som är uppsatta gemensamt, märker man att man också har ett stort utrymme i att få bestämma flera saker själv.
Det finns också olika sätt för hur man kan sätta upp regler. Allt som oftast ser man skyltar med budskapet att man INTE ska göra, istället för att ha text som påtalar hur man SKA göra. Jag tror alltid att det finns en stor risk för att få en individ som gör "revolt" genom att ha en "får inte göra" - skylt, till skillnad från det senare.
För att summera hur trygghet för min hund ser ut i vardagen ur texten ovan;
* Fostran som bygger på uppmuntran och belöning utan sociala hot, straff, fysiska övergrepp eller våldsamheter.
* Samtliga praktiska trygghetsingredienser ovan; en "lya", en ostörd viloplats, fysiskt beskydd, vård vid sjukdom, socialt umgänge både med människoflock och andra hundar.
* Ramar: Som människa måste jag sätta upp dessa för att förhindra min hund att skada sig själv eller tillfoga andra skada. Dessa sätts med vänlig envishet och konsekvens.
* Medbestämmande. Egna initiativ är mycket välkommet samt uppmuntras så länge det förhåller sig inom de uppsatta ramarna.
1. Trygghet
2. Aktivitet
3. Lyhördhet
1. Trygghet är ett enormt uttryck som ju egentligen syftar till vad individen upplever som tryggt. Man kan ha en inre trygghet och känna att man har kapacitiet att utföra något, dvs självförtroende, men också att man vet om att man duger, självkänsla. Dessa två saker, självförtroende samt självkänsla kan också påverkas utifrån, kanske tom uteslutande. De allra flesta strävar efter att få någon form av bekräftelse på att man duger och är duktig, från familj, vänner, kanske arbetskollegor osv. Att få uppmuntran och belöning för saker man gör eller genom de egenskaper man besitter stärker båda delar och ger en individ möjlighet att få en större inre trygghet.
För ett tag sedan läste jag en intressant artikel som handlade om just försök med positiv förstärkning med människor. Eftersom vi är en del mer komplicerade än våra hunddjur var det intressant att läsa att ett försök till bekräftelse från någon slog helt fel. En anställd har haft ett ansvarsfullt uppdrag och sitter i fikarummet tillsammans med sina kollegor. Hans chef kommer in och ger mannen lovord för det fina arbete han presterat. Men istället för att mannen nu känner sig nöjd och stolt över sin prestation med höjt självförtroende reagerar han efter händelsen helt annorlunda. Han väljer att avstå från mer ansvarsfulla uppdrag och håller en låg profil, dvs hans beteende minskar, om vi nu ska prata parallell med hund. Varför? Jo, syftet från chefens sida var att ge sin anställde cred för en väl utförd insats och hoppas nu naturligtvis på att han åtar sig fler liknande uppdrag. Istället upplever mannen det på följande vis; "alla mina arbetskollegor hörde chefen skryta om vad jag gjort, nu kommer alla börja prata skit bakom ryggen på mig och tycka att jag fjäskar" och "tänk om jag inte klarar nästa uppdrag lika bra, då kanske jag får sparken". Hans reaktion blev alltså med rädsla för utfrysning samt med prestationsångest istället för med stolthet och ökat självförtroende. Detta i sin tur ledde till minskat beteende i form av att den anställde upphörde att åta sig nya, mer utmanande uppdrag.
När det kommer till hund är det dock betydligt lättare matematik, upplever jag. Om du tillför något som hunden vill ha, har du större chans att få se ett beteende upprepas än minska. Precis som chefens mening var med det ovanstående.
En annan del som jag ser det av trygghet handlar om mer praktiska saker, som fysiskt beskydd, en bostad, en viloplats, föda, vård samt umgänge. Att tillämpa dessa saker kan oftast vara enklare än att stärka någons självkänsla eller självförtroende, som i exemplet ovan. Detta kan även gälla hund. Om man är fast i sitt eget tänk utan att lyssna på och studera hur effekten blir av sitt eget agerande, kan man harva på med för en själv positiva saker utan att något egentligen händer.
Det finns en tredje del som jag vill tillägga i min tolkning av trygghetsbegreppet, och det är regler. Trygghet är just en anledning till att dessa finns i vårt samhälle. Vi vet att ingen får köra mot rött ljus, för då kan någon bli skadad. Tyvärr är det väl så för vissa att "regler är till för att brytas" och i hundvärlden som i människovärlden också testas och försöka tänjas. Det var någon som sade så klokt att "alla individer har ett behov av att få bestämma" och det står jag bakom, iallafall känslan av att få det. Men, det finns saker som vi, om vi ska leva i en flock sida vid sida, måste rätta oss efter, annars kan vi utsätta andra för potentiell fara. Faktum är ju trots allt, att följer man de regler som är uppsatta gemensamt, märker man att man också har ett stort utrymme i att få bestämma flera saker själv.
Det finns också olika sätt för hur man kan sätta upp regler. Allt som oftast ser man skyltar med budskapet att man INTE ska göra, istället för att ha text som påtalar hur man SKA göra. Jag tror alltid att det finns en stor risk för att få en individ som gör "revolt" genom att ha en "får inte göra" - skylt, till skillnad från det senare.
För att summera hur trygghet för min hund ser ut i vardagen ur texten ovan;
* Fostran som bygger på uppmuntran och belöning utan sociala hot, straff, fysiska övergrepp eller våldsamheter.
* Samtliga praktiska trygghetsingredienser ovan; en "lya", en ostörd viloplats, fysiskt beskydd, vård vid sjukdom, socialt umgänge både med människoflock och andra hundar.
* Ramar: Som människa måste jag sätta upp dessa för att förhindra min hund att skada sig själv eller tillfoga andra skada. Dessa sätts med vänlig envishet och konsekvens.
* Medbestämmande. Egna initiativ är mycket välkommet samt uppmuntras så länge det förhåller sig inom de uppsatta ramarna.
Klickerträning 2 - Hur börjar jag?
Det första som vi behöver lära hunden är att ljudet klick betyder "belöning på väg". Som jag tidigare skrev så betyder inte ljudet något innan vi satt ihop det med mat eller annan belöning. Personligen föredrar jag att använda mat i ett första skede eftersom det är lätt att tillhandahålla och går snabbt att dela ut. I början behöver man nämligen klicka och belöna ganska frekvent. Det är alltså att klicka - ge godis direkt efteråt. Jag har en egen regel som heter 10 gånger 3-regeln. dvs jag klickar och ger belöning 10 gånger i följd, sedan tar jag en kort paus för att ändra ställning och upprepa tio gånger till. 3 står för hur många "sessioner" jag kör. Att byta plats och riktning kan vara fördelaktigt, hunden kan vara duktig på att annars lära sig att det bara är på just den plats som klicket betyder belöning. Vi vill ju att hunden ska kunna klicket överallt! Med ett enkelt test kan du se om hunden plockat upp vad ljudet innebär genom att klicka i en oförberedd situation. Lystrar hunden är den inklickad. Gör den det inte är det bara att fortsätta.
OBS! Med inklickandet vill jag ge ett råd, tänk på att använda mycket små godisbitar. Vi vill inte göda hunden, eller sänka motivationen för att den blir för mätt. Klicka alltid bara en gång innan belöningen delas ut.
När hunden så är inklickad är det viktigt att klickern får bli "helig". Dvs den ska alltid, med inga undantag, följas av en belöning, annars förlorar den sitt värde. Detta gäller även med ett inlärt belöningsord, såsom "bra".
Som jag tidigare skrev kan det kännas lite bökigt till en början att hålla reda på klicker, belöning och eventuellt koppel. Men ge inte upp! Det är en mekanisk färdighet som också behöver tränas upp och efter ett tag lär du märka att det går bättre för varje gång.
Bosse och Johan tränar
"Här går vi runt kring en...................."
Nästan framme
Bingo!
OBS! Med inklickandet vill jag ge ett råd, tänk på att använda mycket små godisbitar. Vi vill inte göda hunden, eller sänka motivationen för att den blir för mätt. Klicka alltid bara en gång innan belöningen delas ut.
När hunden så är inklickad är det viktigt att klickern får bli "helig". Dvs den ska alltid, med inga undantag, följas av en belöning, annars förlorar den sitt värde. Detta gäller även med ett inlärt belöningsord, såsom "bra".
Som jag tidigare skrev kan det kännas lite bökigt till en början att hålla reda på klicker, belöning och eventuellt koppel. Men ge inte upp! Det är en mekanisk färdighet som också behöver tränas upp och efter ett tag lär du märka att det går bättre för varje gång.
Bosse och Johan tränar
"Här går vi runt kring en...................."
Nästan framme
Bingo!
Klickerträning 1 - Vad är klickerträning?
Här vill jag i några delar återge min bild av klickerträning, metodens för- och nackdelar samt vanliga missuppfattningar.
Klickerträning, eller operant betingning, är inget nytt, det har använts och varit känt sedan 30-talet. Djur som delfiner har länge tränats på detta vis och inom hund har det varit använt i cirka ett 10-tal år. Läs mer!
http://www.clickertraining.com/node/75
Eftersom det finns mycket litteratur kring ämnet tänker jag inte bli långrandig utan försöka beskriva metoden så konsist som möjligt.
1. Klicker går ut på att fokusera på att belöna rätta beteenden.
2. Klicker går ut på att hunden ska erbjuda beteenden frivilligt.
3. Klicker går ut på att använda en betingad förstärkare.
4. Klicker går ut på att fokusera på beteenden man kan se.
1. Till skillnad från traditionell träning, där hunden korrigeras för de fel som den gör, koncentrerar man sig på att belöna beteenden man vill ha och ignorera de felaktiga. Eftersom en hund lever i vår värld, där vissa beteenden är olämpliga och kan vara rent farliga kan det faktiskt vara klokt att lära in de beteenden man vill ha istället för att sätta upp många förbud. Förbud brukar enligt min uppfattning ge större motivation att utföra det otillåtna och man måste gå med en "tumme i ögat" på individen för att hålla den under kontroll. Det har dessutom visat sig mer effektivt att få rätta beteenden genom belöning än genom att försöka straffa bort de felaktiga. Vidare blir man ju själv positiv som människa för att man arbetar med en positiv kontakt!
2. En hund som är arbetad med klicker lär sig att operera i sin omgivning, därav beteckningen operant inlärning. Hunden blir duktig på att själv tänka och klura ut lösningar på vilket beteende som ger klick och belöning, till skillnad från då vi styr genom att locka, trycka ner en rumpa för att lära in sitt tex. Man behöver dock inte använda en klickerdosa för att arbeta operant, men det kan underlätta väsentligt i träningen. Grunden är att man tillför något hunden vill ha då rätt beteende dyker upp ( positiv förstärkning ) och håller inne med belöning då hunden gör "fel" ( negativt straff )
3. Ett ljud som är ihopkopplat med en belöning kallas en betingad förstärkare. Belöningen som sådan en obetingad förstärkare. Från början betyder ett klick ingenting för hunden, man måste alltså låta det följas av en matbit eller en annan typ av belöning för att ge den en betydelse.
4. Eftersom vi inte kan veta vad som rör sig i en hunds huvud kan det kännas ganska befriande att bara fokusera på att titta på vad vi kan se, dvs vad hunden har för beteenden samt hur vi kan manipulera dessa. För det är precis vad vi gör med klicker, vi påverkar en annan individs agerande med hjälp av positiv förstärkning.
Det finns några benämningar inom klickerträning som kan vara bra att känna till. Ett av de är shaping. Shaping innebär att man väntar ut det beteende man vill ha, man börjar med små etapper för att forma fram det färdiga resultatet, enbart med hjälp av klicker och belöning som guidar hunden.
Det andra kallas targeting. Här använder man sig av hjälpmedel, oftast en musmatta, eller en sk targetstick ( en utdragbar pekpinne ). Inledningsvis lär man hunden att dutta med tassen eller nosen på mattan eller stickan för att få sitt klick och belöning. När hunden blivit duktig på dutta-leken kan man förflytta sin target var som helst för att börja forma beteenden. Eftersom detta är ett halv-lockande är det viktigt att man senare får jobbat bort targeten, framförallt om man tränar tex tävlingslydnad.
Här kommer en liten ordlista för den som vill ha koll på olika begrepp!
http://www.clickertraining.com/glossary#term237
Klickerträning, eller operant betingning, är inget nytt, det har använts och varit känt sedan 30-talet. Djur som delfiner har länge tränats på detta vis och inom hund har det varit använt i cirka ett 10-tal år. Läs mer!
http://www.clickertraining.com/node/75
Eftersom det finns mycket litteratur kring ämnet tänker jag inte bli långrandig utan försöka beskriva metoden så konsist som möjligt.
1. Klicker går ut på att fokusera på att belöna rätta beteenden.
2. Klicker går ut på att hunden ska erbjuda beteenden frivilligt.
3. Klicker går ut på att använda en betingad förstärkare.
4. Klicker går ut på att fokusera på beteenden man kan se.
1. Till skillnad från traditionell träning, där hunden korrigeras för de fel som den gör, koncentrerar man sig på att belöna beteenden man vill ha och ignorera de felaktiga. Eftersom en hund lever i vår värld, där vissa beteenden är olämpliga och kan vara rent farliga kan det faktiskt vara klokt att lära in de beteenden man vill ha istället för att sätta upp många förbud. Förbud brukar enligt min uppfattning ge större motivation att utföra det otillåtna och man måste gå med en "tumme i ögat" på individen för att hålla den under kontroll. Det har dessutom visat sig mer effektivt att få rätta beteenden genom belöning än genom att försöka straffa bort de felaktiga. Vidare blir man ju själv positiv som människa för att man arbetar med en positiv kontakt!
2. En hund som är arbetad med klicker lär sig att operera i sin omgivning, därav beteckningen operant inlärning. Hunden blir duktig på att själv tänka och klura ut lösningar på vilket beteende som ger klick och belöning, till skillnad från då vi styr genom att locka, trycka ner en rumpa för att lära in sitt tex. Man behöver dock inte använda en klickerdosa för att arbeta operant, men det kan underlätta väsentligt i träningen. Grunden är att man tillför något hunden vill ha då rätt beteende dyker upp ( positiv förstärkning ) och håller inne med belöning då hunden gör "fel" ( negativt straff )
3. Ett ljud som är ihopkopplat med en belöning kallas en betingad förstärkare. Belöningen som sådan en obetingad förstärkare. Från början betyder ett klick ingenting för hunden, man måste alltså låta det följas av en matbit eller en annan typ av belöning för att ge den en betydelse.
4. Eftersom vi inte kan veta vad som rör sig i en hunds huvud kan det kännas ganska befriande att bara fokusera på att titta på vad vi kan se, dvs vad hunden har för beteenden samt hur vi kan manipulera dessa. För det är precis vad vi gör med klicker, vi påverkar en annan individs agerande med hjälp av positiv förstärkning.
Det finns några benämningar inom klickerträning som kan vara bra att känna till. Ett av de är shaping. Shaping innebär att man väntar ut det beteende man vill ha, man börjar med små etapper för att forma fram det färdiga resultatet, enbart med hjälp av klicker och belöning som guidar hunden.
Det andra kallas targeting. Här använder man sig av hjälpmedel, oftast en musmatta, eller en sk targetstick ( en utdragbar pekpinne ). Inledningsvis lär man hunden att dutta med tassen eller nosen på mattan eller stickan för att få sitt klick och belöning. När hunden blivit duktig på dutta-leken kan man förflytta sin target var som helst för att börja forma beteenden. Eftersom detta är ett halv-lockande är det viktigt att man senare får jobbat bort targeten, framförallt om man tränar tex tävlingslydnad.
Här kommer en liten ordlista för den som vill ha koll på olika begrepp!
http://www.clickertraining.com/glossary#term237
Klickerträning 3 - Missuppfattningar
Här följer några vanliga missuppfattningar som jag ser det.
- "Klickern kan användas som signal tex vid inkallning"
Klickern är en så kallad betingad förstärkare, dvs något som talar om att en belöning är på väg. Ett klickljud måste alltid följas av en belöning annars förlorar det sitt värde. Har man däremot lärt in klickern som en signal för inkallning får man också endast ha den till det.
- "Jag måste alltid ha med mig klickern ut om jag ska träna"
Ja, vill man träna med klickerdosa så bör den få följa med ut, men det är absolut inget måste. En klicker kan bytas ut mot eller kompletteras ett belöningsord, tex "bra" eller "ja" som då också måste följas av en belöning vid varje tillfälle. Det fina med klickern är att det är så mycket lättare att träna upp och få till tajming på ett exakt beteende än med ett ord som både kan komma för sent samt låta annorlunda varje gång man använder det. Man kan också använda både och, dvs klicker i vissa situationer där det är mycket noga med precisionen och belöningsordet i andra sammanhang.
- "Det är alldeles för komplicerat att använda klicker"
Att börja arbeta med klickerträning kräver att man sätter sig in i hur arbetssättet fungerar. Har man tränat hund annorlunda under lång tid innan kan det ta en stund att ändra "tänk". Vad gäller det praktiska utförandet att kunna hantera klicker samt belöning som leksak, godis etc är det också här en fråga om träning. Efter några gånger kan man dock upptäcka ett ganska skönt flyt och efter ett tag behöver man knappt tänka på vad man gör. Som i all annan träning krävs lite planering när man börjar sin träning. Inom klickerträningen är man dock mer noggrann med att bryta ner moment och att utvärdera. Detta gör att man får en mer exakt bild av vad som händer.
- "Klickerträning ger minskad uppmärksamhet på människan"
Eftersom man jobbar med att belöna riktiga beteenden och strunta i oönskade får man en hund med glädje och vilja att träna med sin människa istället för att vara rädd för att göra fel. Det bygger upp en positiv förväntan på föraren och därtill en större uppmärksamhet. Det finns inget som hindrar att man berömmer med röst och kroppsspråk när man tränar med klicker, bara att man ger akt så att det inte gör hunden ofokuserad. Det finns fina exempel på att man kunnat bygga upp förtroende hos misstänksamma hundar genom att arbeta med operant betingning. Detta eftersom det sker genom hundens egna vilja till samarbete.
- "Klickern är en modefluga"
Klickern har blivit mycket populär och man ska vara noga med hur man börjar träna. Det finns risker med denna träning, som med all annan att man börjar klicka "hej vilt" utan att egentligen veta vad som bör göras. Jag anser det vara mycket viktigt att man tar hjälp av erfaret folk, går kurser, läser litteratur, går på seminarier etc också för att hålla sig uppdaterad. Alla svar finns inte, och det bör man vara medveten om.
Torkabos Effect
2004 beslöt min sambo och jag att skaffa oss en ny hund. Av en slump föll jag över en bild på blocket där det satt en filur med öron som hade gjort en elefant avundsjuk. Hans namn var Torkabos Effect och var av sorten papillon. Jag pluggade fortfarande min instruktörsutbildning och var mer tänd än någonsin på att skaffa mig en jycke, denna gång enligt konstens alla regler. Förtjust och otålig ringde jag uppfödaren som befann sig dryga trettio mil ifrån vår hemort. Ett annat äldre par var då också aspiranter på hanen och hon frågade mig om jag inte hellre ville ha en tik. Absolut inte var svaret från mig, som var fullt övertygad om att den vita tussen på bilden skulle vara del av vår familj. "Då får jag be dig att ha is i magen ett par dagar tills paret sett honom eftersom de har förtur" Ett par timmar efter samtalet var jag ännu mer otålig och min sambo ringde upp uppfödaren "Det där med att ha is i magen går lite dåligt" Hon skrattade och lovade ta emot oss ett par dagar senare.
I en idyllisk liten by i Dalarna kom tre små nyfikna troll emot oss samt en vuxen schäfertik. Här kunde hundarna gå fritt ute och skrota och verkade må alldeles utmärkt. Lille Effect var den som kikade på oss för att sedan ge sig av, ut i krusbärsbuskarna. Den ena av hans systrar var desto mer nyfiken på oss och kelade gärna en stund. Jag såg henne knappt, det var honom vi ville ha. Efter ett trevligt samtal, och fika beslöt hon sig för att sälja valpen till oss. Hon såg det som mycket positivt att jag pluggade till instruktör och hur aktiva vi var på fritiden. Papper skrevs på och vi tog farväl.
Lyckliga och helt utmattade av resan kom vi så hem med det lilla knytet som inte verkade nämnvärt berörd av bilfärden. Väl hemma skulle allt undersökas och det skulle också till att kissas på lite olika ställen. Plötsligt fick jag ont i magen. "Tänk om jag inte klarar det här" "Tänk om han dör" Efter några dagar av faktiskt ganska stark ångest dämpades mina oroskänslor när jag märkte hur bra det gick. "Jag klarar det här, fast han är så liten" Vi lekte och stojade, upptäckte utsidan av hemmet tillsammans och gick på kurserna ihop. Han hängde med på min utbildning och vi började med klickerträning. Allt gick som en dans och jag var så lycklig. Torkabos Effect hade också fått byta namn. Nu var han vår Bosse.
Hundliv, hur det började.
Jag tillhör kategorin hundägare som inte vuxit upp med dessa fantastiska fyrbenta varelser, utan ramlat över intresset som något äldre. I vårt lanthem fanns alltid katt, utekatter såklart. Ibland en, ibland sju, beroende på hur många sommarkatter som invandrade eller hur många kattungar som av en slump kläcktes.
I övrigt omringade jag mig som mycket liten med diverse djur, såsom humlor, som nogsamt begravdes i tändsticksaskar med bomull, då för mycket nektar under slutet av sommaren tagit ut sin rätt. Hästar, som förblev ett stort intresse långt upp i tonåren. Hundar fanns dock på ett eller annat sätt alltid i min närhet, en moster hade flera grand danois genom åren, en hade en bassett vid namn Selma, och en har i nuläget tre kanintaxar. Grannar och även vänner med diverse olika raser.
Vad som alltid var fascinerande var på vilket sätt jag som människa kunde påverka djuren att lära sig nya saker, i vilken riktning jag ville styra. En häst tex kunde snabbt lära sig att ett spö vid sidan innebar att den blev tvungen att öka tempot redan från början. Annars kunde spöet komma vinande. Detta var något flera ridskolehästar jag red var familjära med, men det fanns ocskå de som var betydligt mer "envisa". Som sparkade mot spöet, eller vägrade att förflytta sig helt enkelt om ett spö fanns i närheten. Dessa hästar ansågs av oss barn som mer eller mindre besvärliga.
Så skaffade min syster sig sin första hund, också hon sent, i övre tjugoårsåldern. Detta var en liten pinschertik med fantastiska drag och en sprudlande personlighet. Under denna tid hade även min syster en liten människotös. Pinschern var positiv mot folk och hundar, och kom sedermera in i sin könsmognad, med löp och skendräktighet. Då började saker förändras och hon kunde börja morra och visa tänder till synes utan anledning. Min syster och hennes sambo blev skrämda av dessa beteenden, som man som oerfaren torde bli i början av sitt hundägarskap. De vände sig blixtsnabbt till ena partern av uppfödarduon, som genast rådde dem att lägga ner hunden ordentligt i backen och "läsa lusen av henne". "Hon ska lära sig sin plats och att det inte är tillåtet att morra mot familjen" hade mansrösten beordrat genom telefonen.
Detta råd svaldes, de visste helt enkelt inget annat, och rädslan för vad som skulle kunna hända lilltösen spelade stor roll i deras vilja att lyda den kloke uppfödaren. Pinschertiken blev allt mer osäker av ovannämnda behandling och morrade mer intensivt och kunde nu göra utfall mot ansiktet även i stunder då man kelade. Friheten togs bort alltmer, hon blev instängd i rum då vänner var på besök eftersom hon inte var att lita på. Till slut togs beslutet om att omplacera eller avliva den instabila tiken. Under systers stora sorg omplacerades hon till en ensamstående hästtjej. Vi vet fortfarande inte om hon lever idag.
Ungefär i samma tid hade jag tagit med mig an en 8-månaders taxfröken från ett hundpensionat. Eftersom jag och väninnan bodde i lägenhet och taxfröken inte hade vett på att hålla näbb då hon var ensam började mina första utmaningar med hund. Hon var därtill inte rumsren och dåligt miljötränad. Grön i området hund prövades en hel rad med sätt för att försöka få taxdamen att bete sig som en uppfostrad hund. Förvånad och smått skrämd blev jag när jag såg denna lilla söta tik förvandlas till ett litet monster då jag gav henne en första åthutning, detta i form av ett nyp i örat. Hon blev totalt vansinnig av denna behandlig och bet ordenligt åt mig. När jag kommit till sans igen tänkte jag för mig själv "jaha, och vad gör jag nu" Så började jag höra mig runt och fick en lite annorlunda bild av vad jag tidigare haft om hund, dvs man måste vara hård så de inte tar över. Att visa respekt för djur hade jag ju fått inpräntat från tidig ridskola, men var denna behandling verkligen att visa respekt? Eller att hota en häst med ett spö för att få den att springa? Nej, det fanns människor som inte tyckte det. respekt är ingenting man får, det är något man förtjänar. "Jaha" tänkte jag återigen "och hur ska man förtjäna det då"? Jag funderade mycket över min systers raserade relation till sin första hund och hur det kunnat gå så snett.
En tid efter det hade taxtiken blivit omplacerad till en jägare. Hon hade jaktlust, som man bör ha om man är tax, och jag insåg att mina kunskaper var för dåliga för att kunna få henne att kunna gå lös utan att jaga eller ge henne det hon behövde. Jag hade fastnat för hunddjuret och ville veta mer. Jag hittade en annons om en instruktörsutbildning i Göteborg. Utbildningsstället hette Hundens Hus och arbetade med något man hänvisade till som "mjuka metoder" Nyfiken och då hundlös sökte jag och kom med. Under nästan ett års tid fick jag lära mig det jag i dagsläget står på som grund gällande relation människa och hund.
I övrigt omringade jag mig som mycket liten med diverse djur, såsom humlor, som nogsamt begravdes i tändsticksaskar med bomull, då för mycket nektar under slutet av sommaren tagit ut sin rätt. Hästar, som förblev ett stort intresse långt upp i tonåren. Hundar fanns dock på ett eller annat sätt alltid i min närhet, en moster hade flera grand danois genom åren, en hade en bassett vid namn Selma, och en har i nuläget tre kanintaxar. Grannar och även vänner med diverse olika raser.
Vad som alltid var fascinerande var på vilket sätt jag som människa kunde påverka djuren att lära sig nya saker, i vilken riktning jag ville styra. En häst tex kunde snabbt lära sig att ett spö vid sidan innebar att den blev tvungen att öka tempot redan från början. Annars kunde spöet komma vinande. Detta var något flera ridskolehästar jag red var familjära med, men det fanns ocskå de som var betydligt mer "envisa". Som sparkade mot spöet, eller vägrade att förflytta sig helt enkelt om ett spö fanns i närheten. Dessa hästar ansågs av oss barn som mer eller mindre besvärliga.
Så skaffade min syster sig sin första hund, också hon sent, i övre tjugoårsåldern. Detta var en liten pinschertik med fantastiska drag och en sprudlande personlighet. Under denna tid hade även min syster en liten människotös. Pinschern var positiv mot folk och hundar, och kom sedermera in i sin könsmognad, med löp och skendräktighet. Då började saker förändras och hon kunde börja morra och visa tänder till synes utan anledning. Min syster och hennes sambo blev skrämda av dessa beteenden, som man som oerfaren torde bli i början av sitt hundägarskap. De vände sig blixtsnabbt till ena partern av uppfödarduon, som genast rådde dem att lägga ner hunden ordentligt i backen och "läsa lusen av henne". "Hon ska lära sig sin plats och att det inte är tillåtet att morra mot familjen" hade mansrösten beordrat genom telefonen.
Detta råd svaldes, de visste helt enkelt inget annat, och rädslan för vad som skulle kunna hända lilltösen spelade stor roll i deras vilja att lyda den kloke uppfödaren. Pinschertiken blev allt mer osäker av ovannämnda behandling och morrade mer intensivt och kunde nu göra utfall mot ansiktet även i stunder då man kelade. Friheten togs bort alltmer, hon blev instängd i rum då vänner var på besök eftersom hon inte var att lita på. Till slut togs beslutet om att omplacera eller avliva den instabila tiken. Under systers stora sorg omplacerades hon till en ensamstående hästtjej. Vi vet fortfarande inte om hon lever idag.
Ungefär i samma tid hade jag tagit med mig an en 8-månaders taxfröken från ett hundpensionat. Eftersom jag och väninnan bodde i lägenhet och taxfröken inte hade vett på att hålla näbb då hon var ensam började mina första utmaningar med hund. Hon var därtill inte rumsren och dåligt miljötränad. Grön i området hund prövades en hel rad med sätt för att försöka få taxdamen att bete sig som en uppfostrad hund. Förvånad och smått skrämd blev jag när jag såg denna lilla söta tik förvandlas till ett litet monster då jag gav henne en första åthutning, detta i form av ett nyp i örat. Hon blev totalt vansinnig av denna behandlig och bet ordenligt åt mig. När jag kommit till sans igen tänkte jag för mig själv "jaha, och vad gör jag nu" Så började jag höra mig runt och fick en lite annorlunda bild av vad jag tidigare haft om hund, dvs man måste vara hård så de inte tar över. Att visa respekt för djur hade jag ju fått inpräntat från tidig ridskola, men var denna behandling verkligen att visa respekt? Eller att hota en häst med ett spö för att få den att springa? Nej, det fanns människor som inte tyckte det. respekt är ingenting man får, det är något man förtjänar. "Jaha" tänkte jag återigen "och hur ska man förtjäna det då"? Jag funderade mycket över min systers raserade relation till sin första hund och hur det kunnat gå så snett.
En tid efter det hade taxtiken blivit omplacerad till en jägare. Hon hade jaktlust, som man bör ha om man är tax, och jag insåg att mina kunskaper var för dåliga för att kunna få henne att kunna gå lös utan att jaga eller ge henne det hon behövde. Jag hade fastnat för hunddjuret och ville veta mer. Jag hittade en annons om en instruktörsutbildning i Göteborg. Utbildningsstället hette Hundens Hus och arbetade med något man hänvisade till som "mjuka metoder" Nyfiken och då hundlös sökte jag och kom med. Under nästan ett års tid fick jag lära mig det jag i dagsläget står på som grund gällande relation människa och hund.
Välkommen till min nya blogg!
En snabb bild av mig. Mitt namn är Ida Kucera. Jag är en 26-åring som vuxit upp i skogen, på landet, men är numera bosatt strax utanför Göteborg med sambo och hund. För tillfället är jag fritidsledare men satsar på att utbilda mig till socionom. Till de största intressena hör hund, då framförallt inlärning samt etologi. Vi pysslar med lite av varje, bl.a agility, spår samt nyttohundsövningar. Nya kontakter är alltid lika roliga och hoppas att du vill skriva en rad i min blogg, debattera, diskutera eller bara kommentera.
