FarbrorBosse

Började på agility 2 igår här uppe på vår klubb, vilket var minst sagt trevligt. Eftersom vi gått agilitykurser på annan plats var detta första kursen jag tagit på vår egna klubb, och då kändes det också skönt att inte slänga sig in i tävlingsförberedande med en gång utan känna sig lite för och bli hemmastadd.

Det gick fantastiskt bra och Bosse var, som vanligt, exemplarisk att ha med sig på kurs. En rejäl av och påknapp har odlats fram hos den här grabben, och inget onödigt krut läggs på annat i pauserna. Inte från mattes sida heller för den delen. Fokus och avslappning summerar nog gårdagens träning. Kul att få träna med andra också för en gångs skull, jag har nästan glömt hur det var, så mycket tränar vi själva.

Vi tränade kontaktfält, hopp-slalom-hopp samt sektion med tidtagning för hopp-däck-dubbelhopp. Ska väl inte skriva att slalomen satt klockrent, för då drar jag väl otur över det, =) men faktum är att träningen vi lagt på ingångar och tagit ner tempot har verkligen lönat sig. Han är mycket säker på var han ska in och kan forcera ganska bra, men jag vill fortfarande inte riktigt öka tempot allt för mycket, med risk för att tappa honom. Men det kommer när jag känner mig mogen. Det har varit ett bra beslut jag tagit att träna sektionsvis själv med ett betydligt lägre tempo. Noggrannt och prydligt ska det vara, sedan vet jag att jag kan öka tempot, det finns ju där, men det ska sitta som berget först. Annat än när vi mer eller mindre flängsprang och missade mycket.

Däcket är som vanligt vår lilla käpphäst, och där kan man verkligen påstå att det är en dag av varje. Vissa dagar kan jag skicka honom i de mest omöjliga vinklar, för att i nästa träning missa i framåtriktning. Men det är bara att köra vidare. Så länge jag kan förbättre situationen för honom att lyckas är jag nöjd.

Kontaktfälten gick bra. Använde mitt pekfinger som target eftersom targetstickan var kvar hemma. Nu lägger han sig inte längre så långt bak utan kommer hela vägen till ytterkant och jag tyckte mig märka hur enkronan började trilla ner. A-hindret kan fortfarande vara lite svårt att få stopp i, han hasar liksom ner med bakdelen före trots att han är bra bromsad. Det ska vi också jobba vidare på.

Som sagt, en mycket trevlig kursstart och jag misstänker att jag kommer trivas som fisken i vattnet i det här gänget.

I torsdags var en ljuvlig dag, ledig var jag, och hela dagen kunde tillägnas hunden. Väninnan med sina två små havanaiser hängde med ut och jag var på riktigt lekhumör. Vi inledde skogspromenaden med att lägga ut Marie som figge. Eftersom vi var lata vallade vi inte upp någon ruta utan gjorde ett helt enkelt gömme. Vinden var dessutom dålig, det stod i stort sett helt still i skogen, så det fick bli lite utefter förutsättningarna. Bosse, som inte tränat sök på bra länge skulle göra rullmarkering med lösrulle och jag var faktiskt lite osäker på om han skulle minnas. Sagt och gjort, jag skickade ut honom och hunden gör ett perfekt slag! Resolut kom han studsande med rulle i mun till stigen och lämnade, och fick påvis med stormsteg ut till Marie. Ibland har jag stor förståelse för att folk gör både en och sjutton "schäferdunkar" i faslig fart på sina hundar, för det är en stor lycka ibland när man känner hur grymma de är! Kan känna att jag verkligen saknar ett gäng att träna sök ihop med, men jag har väl inte varit särskilt bra på att leta heller. =)

Maries yngste hund har ett bekymmer, han förvandlas till en mistlur när man sätter fast honom och lämnar. Detta har såklart varit ganska obekvämt i vissa sociala situationer, när hundarna ska tas med på högtider bla. Därför föreslog jag att vi skulle köra lite sitta-tyst-träning med honom direkt efter Bosse. Sagt och gjort. Jag tog hunden, skickade bort Marie och den andra hunden ut i skogen. Lukas ( mistluren ) fick se dem gå iväg och så länge han höll sig tyst klickade jag och belönade honom. Det gick finfint. Nästa steg var att sätta fast honom runt ett träd, jag upplever nämligen att han finner känslan av fastsittande en aning panikartat. Han satt fast, och jag klickade och belönade när han var tyst och lugn. Jag var noga med att klicka honom när han verkligen kände att det spände när han rörde sig för att bringa en positiv känsla. Så kom utmaning nummer tre, jag går iväg också. Klickade och belönade för några steg, så ytterligare några, och till slut kunde jag vara utom synhåll. Hela träningen fungerade kalas och det var bra att vi valde att börja när vi hade bra utgångsläge, dvs inte när han redan sitter och stormskäller, då är det så lätt att man belönar en kedja, plus att han var mer nere i varv. Så nu är det bara för henne att köra på kontinuerligt och med längre tid i flera miljöer.

Nästa steg var att jobba med gripande av apport på den yngste. Han har en enorm energi och vet på att bära saker i munnen redan, men släpper alltid objektet ett par meter framför Marie. Jag vill alltid jobba med gripande-avlämnande separat för att lättare kunna sätta ihop det med själva bärdelen. Tog hunden i koppel, eftersom han gärna lallar iväg osorterat. Klicker, godis och vår gummiapport. Klickade och belönade för duttande med nos, öppnande av mun, gripande. Kunde köra mycket kort eftersom han tappar fokus mycket snart och blir ofokuserad.

Så lade vi in några skick till på Bosse och en vanlig vindövning på den äldsta havanisen.

Vilken härlig dag!

Som hundägare har man 100% ansvar för sitt djur och dess agerande. Så fort man skaffat sin hund skulle man kunna etsa in "skyldigheter" i pannan. Rättigheterna är minimala om ens existerande, och handlar oftast om ens hund är inblandad i något rörande någon annans hund tex vid slagsmål.

Ofta märker jag vilken orolig underton det finns hos hundägare som påtalar vilken extrem lydnad som krävs för att möjligtvis en gnutta få släppa sin hund lös. Som grädde på moset är vi hundägare omringade av diverse paragrafryttare, ordningsmän och områdesvärnare som aldrig tycks sova.

Att skaffa hund ska vara roligt. De flesta vill väl bygga upp och upprätthålla en trevlig och avslappnad relation tillsammans med sin hund, kunna ha den lös med bra kommunikation och hitta på trivsamma aktiviteter? För en hund innebär detta att man själv kan agera avslappnat och självsäkert, och verka som en trygghet. Tyvärr rimmar detta ibland illa med begreppet skyldighet, vilket innebär att det för vissa skapar raka motsatsen till det en hund vill ha, dvs en stabil guide. Ansvarskänslan motarbetar alltså relationen vilket ju är jättesynd. Detta ser jag som faror med att tyngas av ansvaret:

* Man börjar strama i koppel och stelna till inför andra mötande hundar. 
Tanke: "min hund får inte bete sig eller ställa till med bråk
Möjlig konsekvens: hunden upplever mattes/husses underliga stela beteende som signal på hot och agerar med precis det ägaren fruktade, utfall eller diverse hotsignaler.

* Man börjar ändra tonfall ( högre, panikartat ) och springa efter sin hund vid löst hundmöte.
Tanke: som ovan
Möjlig konsekvens: som ovan + eventuellt anfall. Man kan också skapa flyktkänslor hos hunden som upplever situationen farlig.

* Man börjar straffa hunden vid olydnad.
Tanke: "min hund har betett sig illa och måste straffas så den andra hundägaren/människan förstår att jag tar mitt ansvar och att det följer en konsekvens av hundens beteende"
Möjlig konsekvens: man skapar avstånd genom aggression riktad mot hunden, vilket i sin tur kan innebära sämre lyhördhet från hundens sida. Man ökar på alt. bygger upp en känsla av försvar mot människor/hundar/ägaren.

* Man skapar egen spänning och rädslor.
Tanke: "jag måste ha koll på hela min omgivning, gärna 360 grader, så att jag hinner agera om det dyker upp hund/människa/rådjur/katt osv"
Möjlig konsekvens: hunden blir lika spänd, sökande efter faror, flyktbenägen/ försvarsbenägen, obstinat, lyder sämre.

Det finns säkert flera exempel på detta, jag tar upp dessa eftersom jag genomgått vissa delar själv och upplevt det hos andra. Grundorsaken upplever jag är en rädsla för att hamna i konflikt, få en utskällning, få böter eller något annat mindre trevligt. Andra följdbeteenden hos människan kan vara undvikande av offentliga platser, träningsplatser, ändra promenadtider. Man kanske börjar lägga skuld på hunden som beter sig värre eller är "hopplös". Personligen har jag aldrig fått en utskällning med min hund, men känslan av att jag inte skulle kunna styra 100% blev så stark ändå.

Hur kan man då undvika att bli den där stela, oroliga hundägaren som har nästintill röntgensyn på promenader och är i ständigt spanarmode? Jo, som jag ser det så handlar det mycket om att arbeta med sig själv. Jag anser att man inte kan förändra mycket utan en grundkänsla av trygghet hos sig själv. Självklart ska man lära hunden den saker som blir viktiga vid tex lösgående, inkallning, stanna-kommando, etc, men en individ som lätt känner av stämningar hjälper det föga utan en känsla av att människan vid sidan om mig har självsäkerhet och trygghet i det hon gör. Det är inte lätt, men det går att förändra. Personligen tycker jag man borde lägga mer tid åt att ge människan självförtroende i sitt hundägande på diverse kurser, där det oftast bara pratas om hunden. Få kanske tänker på att man faktiskt kan skapa sig en rädd/aggressiv/olydig hund genom sin egna nervositet.

Igår var väl kanske vår varmaste dag och vi bestämde oss för att packa den lilla båten med diverse vänner, spön, grillattiraljer samt hund. Bosse tycker numer att det är riktigt härligt att stå på kanten i ekan och låta öronen fladdra i vinden. Första gången vi var ute med honom i båten, för några veckor sedan, blåste det småspik och herr hund tyckte mest att vi inte var riktigt kloka i huvudet som skulle släpa med honom i detta elände.

Hamnade på "vår" ö som jag nu har lite fräckt döpt till Lillö. Den är ju faktiskt ganska liten. De andra drog iväg med båten för en fisketur och Bosse och jag blev kvar på ön. Inte utan att man kände sig lite som Robinson Cruse. Bosse har blivit både mycket modigare och duktigare på att simma, även om han har stor respekt för det blöta. Ny införskaffad flytleksak har gjort träningen lite lättare och han apporterar den gladeligen.

Vi stannade från 10-16 och på vägen hem kände vi oss ganska så möra efter solen. Bosse var rätt seg i kolan han med och slängde sig upp i sin älskade säng när vi kommit hem igen. Efter en välbehövlig middagslur tog jag mig upp och tog med hund på en löprunda. Jag var alldeles imponerad av att jag faktiskt inte stupade. =) Bosse gillar att löpträna, men undrar lite vad matten gör när hon helt plötsligt slänger sig ner för att göra konstiga övningar på stigen.

Senare på kvällen kom vännerna hem till oss igen och grabbarna drog ihop en riktigt smarrig kvällsmiddag.

I tisdags kom vi hem från att ha spenderat tid ute i en fantastisk liten stuga i Åsa, där folk och hundar kunnat gå och skrota ute som man vill. Några timmar senare packade vi in oss igen och styrde kosan mot Främmestad, och mitt föräldrahem. Det var projekt målning av hus som stod på tapeten och sambon var riktigt sugen på arbete.

Mina föräldrar bor så bra till att herr hund kan gå ute hela dagarna och traska och han börjar bli riktigt bra på att känna av tomtgränser. Åker så långt ögat kan nå åt ena hållet och grusväg åt andra hållet. Det enda gissel som egentligen finns för mina föräldrar där ute är alla rådjur som helt ogenerat klampar in och äter upp det mesta i sin väg i trädgården. Bosse fick ett naturligt uppdrag som rådjursbortschasare och den rollen tog han med glädje. Framförallt pappa var mycket nöjd med hans insats. 

Det är skillnad att kunna gå och njuta av ens hund som i sin tur njuter av att få vara under bar himmel från solen går upp till den går ner. Långpromenader stod också på schemat och mor, hund och jag spenderade mycket tid strosandes i skog och mark. Bosse, som börjat lära sig att skallmarkera gula kantareller, skulle testas såklart, och det verkar som att det börjat fastna rätt ordentligt nu.

Jag vet att precis såhär vill jag ha det framöver.