April april?
I helgen var det agilitytävling på klubben. En av våra tjejer skulle examineras till tävlingsledare och allt behövde klaffa. Under fredag kväll hade vi underbart väder, torrt, hög luft och en gnutta sol. Alla tält, bana samt diverse prylar var på plats. Så kom lördagen.....
http://www.helab.com/agility/vaarhoppet2008/fotogalleri/index.htm
http://www.helab.com/agility/vaarhoppet2008/fotogalleri/index.htm
Man måste hela vägen ner......
Dagens blogg kommer att te sig ganska negativ, eller kanske snarare rak och ärlig. Men för vissa innebär det negativt. Jag är av den uppfattningen att man måste få ur sig saker som trycker en ganska omgående, gärna i skrift. Det är en slags rensning av själens slaggprodukter om jag får lov att bli både spirituell och filosofisk.
Bosse har en dålig mage. Bosse har en så dålig mage att han enbart kan äta en enda sak, sitt foder. I små mängder av annat märks det till en början inte, men efter några dagar gör det sig smärtsamt påmint i form av riktigt dålig avföring och låg hund. På grund av att det först inte märks har framförallt jag fuskat. Jag tränar något litet, han får kanske lite kycklingkorv eller något annat. Visst, det verkade ju fungera, inget händer. Så pressar man på gränsen med erfarenheten av att "han var ju bra i magen igår", och fortsätter ge förbjuden frukt. Så kommer dagen då det tar stopp. Hunden blir katastrofalt dålig, magen låter som två åskväder, han rusar ut för att äta gräs i mängder och är allmänt låg. Så skärper man till sig, ger enbart foder, magen blir bättre, man säger "inte en gång till han får något annat", och så...... börjar det om samma visa igen. Ja, jag vet. Nu sitter ni och undrar "hur svårt kan det vara att bara låta hunden äta sitt torrfoder" Visst, det skulle vara enkelt, om man inte såg vilken enorm skillnad det var på belöning och belöning. Jobbar man med belöningsträning är det det man har som grundsten, punkt slut. Ironin är vara en belöningstränare och att ha en hund som enbart kan äta torrfoder.
Jag skriver ner detta nu för att kunna gå in och berätta för mig själv att jag måste sluta. Sluta att förneka det faktum att han blir sjuk, sluta hitta på ursäkter för varför "det var ju så lite". Sluta att långsamt ha ihjäl min hund.
Att han blir dålig i magen har för övrigt andra tråkiga bieffekter, som man ju tycker jag borde lära mig av. Jag får tex en hund som är hemskt svår att belöna med något annat, tex bollar eller kamp vissa dagar. Det blir en dag av varje. För vem skulle vara sugen på att leka om man går omkring med ett obehag i magen? Jag vet inte om han har det vissa dagar, oavsett om han på utsidan verkar ok. Och så blir träningen lidande, jag blir frustrerad över hans ovilja att vara med och ta emot någon form av belöning. Den bollen, kampleksaken som ju igår fungerade utmärkt. Förstår ni? Jag har antagligen lösningen mitt framför min näsa, och har fortsatt att blunda. Det kommer inget gott av det jag gjort, förutom för stunden. Förstärkning är verkligen ett livsfarligt verktyg, man kan inbilla sig själv att det är ok att mata ihjäl sin hund för några fjuttiga skitsnygga ställa-sig-i-låda-repetitioner. Det måste ta slut. Jag måste bryta mönstret.
Bosse har en dålig mage. Bosse har en så dålig mage att han enbart kan äta en enda sak, sitt foder. I små mängder av annat märks det till en början inte, men efter några dagar gör det sig smärtsamt påmint i form av riktigt dålig avföring och låg hund. På grund av att det först inte märks har framförallt jag fuskat. Jag tränar något litet, han får kanske lite kycklingkorv eller något annat. Visst, det verkade ju fungera, inget händer. Så pressar man på gränsen med erfarenheten av att "han var ju bra i magen igår", och fortsätter ge förbjuden frukt. Så kommer dagen då det tar stopp. Hunden blir katastrofalt dålig, magen låter som två åskväder, han rusar ut för att äta gräs i mängder och är allmänt låg. Så skärper man till sig, ger enbart foder, magen blir bättre, man säger "inte en gång till han får något annat", och så...... börjar det om samma visa igen. Ja, jag vet. Nu sitter ni och undrar "hur svårt kan det vara att bara låta hunden äta sitt torrfoder" Visst, det skulle vara enkelt, om man inte såg vilken enorm skillnad det var på belöning och belöning. Jobbar man med belöningsträning är det det man har som grundsten, punkt slut. Ironin är vara en belöningstränare och att ha en hund som enbart kan äta torrfoder.
Jag skriver ner detta nu för att kunna gå in och berätta för mig själv att jag måste sluta. Sluta att förneka det faktum att han blir sjuk, sluta hitta på ursäkter för varför "det var ju så lite". Sluta att långsamt ha ihjäl min hund.
Att han blir dålig i magen har för övrigt andra tråkiga bieffekter, som man ju tycker jag borde lära mig av. Jag får tex en hund som är hemskt svår att belöna med något annat, tex bollar eller kamp vissa dagar. Det blir en dag av varje. För vem skulle vara sugen på att leka om man går omkring med ett obehag i magen? Jag vet inte om han har det vissa dagar, oavsett om han på utsidan verkar ok. Och så blir träningen lidande, jag blir frustrerad över hans ovilja att vara med och ta emot någon form av belöning. Den bollen, kampleksaken som ju igår fungerade utmärkt. Förstår ni? Jag har antagligen lösningen mitt framför min näsa, och har fortsatt att blunda. Det kommer inget gott av det jag gjort, förutom för stunden. Förstärkning är verkligen ett livsfarligt verktyg, man kan inbilla sig själv att det är ok att mata ihjäl sin hund för några fjuttiga skitsnygga ställa-sig-i-låda-repetitioner. Det måste ta slut. Jag måste bryta mönstret.
Kvällsblogg
Så sitter jag här i mörkret framför datorn. Trött är jag inte heller, fast borde nog vara med tanke på den lilla sömn jag fick igår natt. Ledig hela helgen, fredag till söndag och det ska bli jätteskönt. Inget inplanerat direkt heller så jag kan ägna mig åt härlig hundträning.
Idag gick det upp en sak för mig, min hund blir mer kreativ och blir mer taggad om han får göra "egna" beteenden in emellan vi tränar på ett specifikt moment. Jag har ju börjat med bakdelskontroll backa upp på saker, och plastlock är numera inget problem ( check ) Ändrade nu till plastlåda som han måste lyfta baktassarna för att få i. Första passet med det ikväll och även fast jag enbart lyckade med att få honom att backa upp med bakhasorna mot lådan var det ett av våra roligaste pass på länge. Jag bestämde mig för att också klicka för andra saker han tyckte var roligt att göra, och det roligaste då var att apportera och hålla fast plastlådan i ett järngrepp tills jag klickade några gånger. Hm, har träningen med plocka udda saker ur leksakslåda fått ett sånt värde på kort tid? Kul som sjutton är det iallafall. Det som var ännu roligare var ju att han kunde arbeta med dessa saker parallellt utan att bli frustrerad eller förvirrad. Har ju fått en hund som utan problem och med äkta glädje gillar apportering. Får nog utveckla detta och fortsätta vattenträningen i sommar, så har jag kanske en vattenarbetande apportör senare. Man kan ju alltid hoppas. Jag gillar tanken att utgå ifrån att jobba med saker hunden naturligt uppskattar och är bra på och helt klart ligger det fågelhund i honom. =)
Till den kanske mindre roligare saken hör att jag tappar mer och mer motivation för att tävla. Det känns inte viktigt alls faktiskt, det roliga är ju att träna! Jag lär mig mer och utvecklar mina färdigheter vilket ju är enormt förstärkande, kanske mer än någon tävling kommer kunna ge. Jag vet inte. I och för sig har jag ju bara gjort en enda officiell tävling, och det var ju kul, men nu när det gått några veckor så känns det oväsentligt igen. Hm, kanske är det som vissa säger att man måste "lyckas" för att verkligen fatta segerruset. Kanske är det så, but then again, kanske inte. Jag tycker om att vara trygg i den filosofi jag fastnat för och jag tycker nog ännu mer om processen. Jag är ju trots allt nybörjare med en förstahund på händerna, och jag kan knappt vänta till jag kan få en till att "sätta tänderna i" med allt vad träning innebär.
Idag gick det upp en sak för mig, min hund blir mer kreativ och blir mer taggad om han får göra "egna" beteenden in emellan vi tränar på ett specifikt moment. Jag har ju börjat med bakdelskontroll backa upp på saker, och plastlock är numera inget problem ( check ) Ändrade nu till plastlåda som han måste lyfta baktassarna för att få i. Första passet med det ikväll och även fast jag enbart lyckade med att få honom att backa upp med bakhasorna mot lådan var det ett av våra roligaste pass på länge. Jag bestämde mig för att också klicka för andra saker han tyckte var roligt att göra, och det roligaste då var att apportera och hålla fast plastlådan i ett järngrepp tills jag klickade några gånger. Hm, har träningen med plocka udda saker ur leksakslåda fått ett sånt värde på kort tid? Kul som sjutton är det iallafall. Det som var ännu roligare var ju att han kunde arbeta med dessa saker parallellt utan att bli frustrerad eller förvirrad. Har ju fått en hund som utan problem och med äkta glädje gillar apportering. Får nog utveckla detta och fortsätta vattenträningen i sommar, så har jag kanske en vattenarbetande apportör senare. Man kan ju alltid hoppas. Jag gillar tanken att utgå ifrån att jobba med saker hunden naturligt uppskattar och är bra på och helt klart ligger det fågelhund i honom. =)
Till den kanske mindre roligare saken hör att jag tappar mer och mer motivation för att tävla. Det känns inte viktigt alls faktiskt, det roliga är ju att träna! Jag lär mig mer och utvecklar mina färdigheter vilket ju är enormt förstärkande, kanske mer än någon tävling kommer kunna ge. Jag vet inte. I och för sig har jag ju bara gjort en enda officiell tävling, och det var ju kul, men nu när det gått några veckor så känns det oväsentligt igen. Hm, kanske är det som vissa säger att man måste "lyckas" för att verkligen fatta segerruset. Kanske är det så, but then again, kanske inte. Jag tycker om att vara trygg i den filosofi jag fastnat för och jag tycker nog ännu mer om processen. Jag är ju trots allt nybörjare med en förstahund på händerna, och jag kan knappt vänta till jag kan få en till att "sätta tänderna i" med allt vad träning innebär.
