Man måste hela vägen ner......
Dagens blogg kommer att te sig ganska negativ, eller kanske snarare rak och ärlig. Men för vissa innebär det negativt. Jag är av den uppfattningen att man måste få ur sig saker som trycker en ganska omgående, gärna i skrift. Det är en slags rensning av själens slaggprodukter om jag får lov att bli både spirituell och filosofisk.
Bosse har en dålig mage. Bosse har en så dålig mage att han enbart kan äta en enda sak, sitt foder. I små mängder av annat märks det till en början inte, men efter några dagar gör det sig smärtsamt påmint i form av riktigt dålig avföring och låg hund. På grund av att det först inte märks har framförallt jag fuskat. Jag tränar något litet, han får kanske lite kycklingkorv eller något annat. Visst, det verkade ju fungera, inget händer. Så pressar man på gränsen med erfarenheten av att "han var ju bra i magen igår", och fortsätter ge förbjuden frukt. Så kommer dagen då det tar stopp. Hunden blir katastrofalt dålig, magen låter som två åskväder, han rusar ut för att äta gräs i mängder och är allmänt låg. Så skärper man till sig, ger enbart foder, magen blir bättre, man säger "inte en gång till han får något annat", och så...... börjar det om samma visa igen. Ja, jag vet. Nu sitter ni och undrar "hur svårt kan det vara att bara låta hunden äta sitt torrfoder" Visst, det skulle vara enkelt, om man inte såg vilken enorm skillnad det var på belöning och belöning. Jobbar man med belöningsträning är det det man har som grundsten, punkt slut. Ironin är vara en belöningstränare och att ha en hund som enbart kan äta torrfoder.
Jag skriver ner detta nu för att kunna gå in och berätta för mig själv att jag måste sluta. Sluta att förneka det faktum att han blir sjuk, sluta hitta på ursäkter för varför "det var ju så lite". Sluta att långsamt ha ihjäl min hund.
Att han blir dålig i magen har för övrigt andra tråkiga bieffekter, som man ju tycker jag borde lära mig av. Jag får tex en hund som är hemskt svår att belöna med något annat, tex bollar eller kamp vissa dagar. Det blir en dag av varje. För vem skulle vara sugen på att leka om man går omkring med ett obehag i magen? Jag vet inte om han har det vissa dagar, oavsett om han på utsidan verkar ok. Och så blir träningen lidande, jag blir frustrerad över hans ovilja att vara med och ta emot någon form av belöning. Den bollen, kampleksaken som ju igår fungerade utmärkt. Förstår ni? Jag har antagligen lösningen mitt framför min näsa, och har fortsatt att blunda. Det kommer inget gott av det jag gjort, förutom för stunden. Förstärkning är verkligen ett livsfarligt verktyg, man kan inbilla sig själv att det är ok att mata ihjäl sin hund för några fjuttiga skitsnygga ställa-sig-i-låda-repetitioner. Det måste ta slut. Jag måste bryta mönstret.
Bosse har en dålig mage. Bosse har en så dålig mage att han enbart kan äta en enda sak, sitt foder. I små mängder av annat märks det till en början inte, men efter några dagar gör det sig smärtsamt påmint i form av riktigt dålig avföring och låg hund. På grund av att det först inte märks har framförallt jag fuskat. Jag tränar något litet, han får kanske lite kycklingkorv eller något annat. Visst, det verkade ju fungera, inget händer. Så pressar man på gränsen med erfarenheten av att "han var ju bra i magen igår", och fortsätter ge förbjuden frukt. Så kommer dagen då det tar stopp. Hunden blir katastrofalt dålig, magen låter som två åskväder, han rusar ut för att äta gräs i mängder och är allmänt låg. Så skärper man till sig, ger enbart foder, magen blir bättre, man säger "inte en gång till han får något annat", och så...... börjar det om samma visa igen. Ja, jag vet. Nu sitter ni och undrar "hur svårt kan det vara att bara låta hunden äta sitt torrfoder" Visst, det skulle vara enkelt, om man inte såg vilken enorm skillnad det var på belöning och belöning. Jobbar man med belöningsträning är det det man har som grundsten, punkt slut. Ironin är vara en belöningstränare och att ha en hund som enbart kan äta torrfoder.
Jag skriver ner detta nu för att kunna gå in och berätta för mig själv att jag måste sluta. Sluta att förneka det faktum att han blir sjuk, sluta hitta på ursäkter för varför "det var ju så lite". Sluta att långsamt ha ihjäl min hund.
Att han blir dålig i magen har för övrigt andra tråkiga bieffekter, som man ju tycker jag borde lära mig av. Jag får tex en hund som är hemskt svår att belöna med något annat, tex bollar eller kamp vissa dagar. Det blir en dag av varje. För vem skulle vara sugen på att leka om man går omkring med ett obehag i magen? Jag vet inte om han har det vissa dagar, oavsett om han på utsidan verkar ok. Och så blir träningen lidande, jag blir frustrerad över hans ovilja att vara med och ta emot någon form av belöning. Den bollen, kampleksaken som ju igår fungerade utmärkt. Förstår ni? Jag har antagligen lösningen mitt framför min näsa, och har fortsatt att blunda. Det kommer inget gott av det jag gjort, förutom för stunden. Förstärkning är verkligen ett livsfarligt verktyg, man kan inbilla sig själv att det är ok att mata ihjäl sin hund för några fjuttiga skitsnygga ställa-sig-i-låda-repetitioner. Det måste ta slut. Jag måste bryta mönstret.
Kommentarer
Trackback
