FarbrorBosse

3. Det sägs att kvinnor brukar ha lättare att känna av emotionella nyanser än män, medan män är duktigare på att hålla en rak och mer öppen kommunikation. Jag tror inte att dessa egenskaper måste ta ut varandra eller ens kollidera, snarare kan de samverka. När jag tränar hund vill jag förhålla mig öppen och följa med i förändringar. Att kunna läsa av sin hunds kroppsspråk, att ge akt på tex bra och mindre bra belöningar, att respektera hundens egna förutsättningar för samarbete och förbättra dessa förutsättningar, och att vara ödmjuk inför att även hunden har "åsikter" om saker i vår relation. Att vara "in tune" med vårt samarbete helt enkelt. Detta hör då kanske till den kvinnligt starkare sidan. 



Å andra sidan vill jag inte bli otydlig i vad jag menar då jag lär ut eller fostrar. Jag tror nämligen att vi kvinnor kan ha tendenser att krångla till saker för mycket genom för mycket överflödig information. Det är inte att kommunicera effektivt eller särskilt bra. Att småprata under en promenad med sin hund kanske kan vara trevligt, men när det kommer till träning upplever jag att det finns risk med att "samtalet" kan upplevas som ett ständigt bakgrundsbrus av hunden och därmed ge minskad uppmärksamheten på rösten. Detta gäller också då särskilt om man upprepar kommandon för många gånger och blandar in en massa andra ord, eller ljud för den delen, vid sidan av. Visst kan hundar få ett stort ordförråd, men för att ge hunden de bästa förutsättningar anser jag det vara bättre att använda sig av enstaka ord än meningar som sätts ihop med beteenden. Iallafall till en början, och om man inte är väldigt duktig på att lära hunden hela meningar. Detta är en av de anledningar till varför jag gillar klicker i inlärning. Den är tydlig, ger ifrån sig samma ljud varje gång, och man inser hur lite betydelse orden har för hunden om de inte sätts ihop med ett visst beteende. Det är vi människor som har ett behov av att prata. Det är VÅR huvudsakliga kommunikationsform, inte hundens.
  Det gäller även vårt eget kroppsspråk gentemot hunden. Jag upplever hundar som mycket duktiga på att kunna lära sig vårt kroppsspråk, och varför då inte vara så tydlig som möjligt om vi jobbar med detta. Händer som flaxar runt kan ju bli ganska svåra att tyda mot en hand som visar exakt riktning som exempel. Detta får då tillhöra min lite mer manliga sida.

Det finns ett uttryck som kallas "will to please" inom hundvärlden. Detta ska ungefärligt innebära att man har en hund som gärna vill vara sin förare till lags mer eller mindre för sakens skull. Jag är skeptisk till detta, eftersom jag tror på att alla individer gör saker för egen vinning, även hunden. En hund som älskar att arbeta och får arbeta med sin förare lär ganska snart förstå vilken resurs denna människa blir, den tillhandahåller ju roliga saker som hunden vill ha! Vissa pratar om att man inte arbetar med belöningar, då menar man kanske leksak eller godis, som ju är vanligt, men faktum är ju att belöning är allt det hunden upplever som belöning. Om det roligaste är att valla får, ja då kan man ju göra ganska många saker i sin tur för att få utföra det roligaste man vet, eller hur?
Att kräva att en hund ska göra saker för sin förare allena utan belöning, enbart pga av "gott ledarskap" som är en helt annan diskussion i sig, anser jag vara mycket dålig ödmjukhet för hur en hund fungerar. Eller så vill man helt enkelt inte samarbeta.