Hundliv, hur det började.
Jag tillhör kategorin hundägare som inte vuxit upp med dessa fantastiska fyrbenta varelser, utan ramlat över intresset som något äldre. I vårt lanthem fanns alltid katt, utekatter såklart. Ibland en, ibland sju, beroende på hur många sommarkatter som invandrade eller hur många kattungar som av en slump kläcktes.
I övrigt omringade jag mig som mycket liten med diverse djur, såsom humlor, som nogsamt begravdes i tändsticksaskar med bomull, då för mycket nektar under slutet av sommaren tagit ut sin rätt. Hästar, som förblev ett stort intresse långt upp i tonåren. Hundar fanns dock på ett eller annat sätt alltid i min närhet, en moster hade flera grand danois genom åren, en hade en bassett vid namn Selma, och en har i nuläget tre kanintaxar. Grannar och även vänner med diverse olika raser.
Vad som alltid var fascinerande var på vilket sätt jag som människa kunde påverka djuren att lära sig nya saker, i vilken riktning jag ville styra. En häst tex kunde snabbt lära sig att ett spö vid sidan innebar att den blev tvungen att öka tempot redan från början. Annars kunde spöet komma vinande. Detta var något flera ridskolehästar jag red var familjära med, men det fanns ocskå de som var betydligt mer "envisa". Som sparkade mot spöet, eller vägrade att förflytta sig helt enkelt om ett spö fanns i närheten. Dessa hästar ansågs av oss barn som mer eller mindre besvärliga.
Så skaffade min syster sig sin första hund, också hon sent, i övre tjugoårsåldern. Detta var en liten pinschertik med fantastiska drag och en sprudlande personlighet. Under denna tid hade även min syster en liten människotös. Pinschern var positiv mot folk och hundar, och kom sedermera in i sin könsmognad, med löp och skendräktighet. Då började saker förändras och hon kunde börja morra och visa tänder till synes utan anledning. Min syster och hennes sambo blev skrämda av dessa beteenden, som man som oerfaren torde bli i början av sitt hundägarskap. De vände sig blixtsnabbt till ena partern av uppfödarduon, som genast rådde dem att lägga ner hunden ordentligt i backen och "läsa lusen av henne". "Hon ska lära sig sin plats och att det inte är tillåtet att morra mot familjen" hade mansrösten beordrat genom telefonen.
Detta råd svaldes, de visste helt enkelt inget annat, och rädslan för vad som skulle kunna hända lilltösen spelade stor roll i deras vilja att lyda den kloke uppfödaren. Pinschertiken blev allt mer osäker av ovannämnda behandling och morrade mer intensivt och kunde nu göra utfall mot ansiktet även i stunder då man kelade. Friheten togs bort alltmer, hon blev instängd i rum då vänner var på besök eftersom hon inte var att lita på. Till slut togs beslutet om att omplacera eller avliva den instabila tiken. Under systers stora sorg omplacerades hon till en ensamstående hästtjej. Vi vet fortfarande inte om hon lever idag.
Ungefär i samma tid hade jag tagit med mig an en 8-månaders taxfröken från ett hundpensionat. Eftersom jag och väninnan bodde i lägenhet och taxfröken inte hade vett på att hålla näbb då hon var ensam började mina första utmaningar med hund. Hon var därtill inte rumsren och dåligt miljötränad. Grön i området hund prövades en hel rad med sätt för att försöka få taxdamen att bete sig som en uppfostrad hund. Förvånad och smått skrämd blev jag när jag såg denna lilla söta tik förvandlas till ett litet monster då jag gav henne en första åthutning, detta i form av ett nyp i örat. Hon blev totalt vansinnig av denna behandlig och bet ordenligt åt mig. När jag kommit till sans igen tänkte jag för mig själv "jaha, och vad gör jag nu" Så började jag höra mig runt och fick en lite annorlunda bild av vad jag tidigare haft om hund, dvs man måste vara hård så de inte tar över. Att visa respekt för djur hade jag ju fått inpräntat från tidig ridskola, men var denna behandling verkligen att visa respekt? Eller att hota en häst med ett spö för att få den att springa? Nej, det fanns människor som inte tyckte det. respekt är ingenting man får, det är något man förtjänar. "Jaha" tänkte jag återigen "och hur ska man förtjäna det då"? Jag funderade mycket över min systers raserade relation till sin första hund och hur det kunnat gå så snett.
En tid efter det hade taxtiken blivit omplacerad till en jägare. Hon hade jaktlust, som man bör ha om man är tax, och jag insåg att mina kunskaper var för dåliga för att kunna få henne att kunna gå lös utan att jaga eller ge henne det hon behövde. Jag hade fastnat för hunddjuret och ville veta mer. Jag hittade en annons om en instruktörsutbildning i Göteborg. Utbildningsstället hette Hundens Hus och arbetade med något man hänvisade till som "mjuka metoder" Nyfiken och då hundlös sökte jag och kom med. Under nästan ett års tid fick jag lära mig det jag i dagsläget står på som grund gällande relation människa och hund.
I övrigt omringade jag mig som mycket liten med diverse djur, såsom humlor, som nogsamt begravdes i tändsticksaskar med bomull, då för mycket nektar under slutet av sommaren tagit ut sin rätt. Hästar, som förblev ett stort intresse långt upp i tonåren. Hundar fanns dock på ett eller annat sätt alltid i min närhet, en moster hade flera grand danois genom åren, en hade en bassett vid namn Selma, och en har i nuläget tre kanintaxar. Grannar och även vänner med diverse olika raser.
Vad som alltid var fascinerande var på vilket sätt jag som människa kunde påverka djuren att lära sig nya saker, i vilken riktning jag ville styra. En häst tex kunde snabbt lära sig att ett spö vid sidan innebar att den blev tvungen att öka tempot redan från början. Annars kunde spöet komma vinande. Detta var något flera ridskolehästar jag red var familjära med, men det fanns ocskå de som var betydligt mer "envisa". Som sparkade mot spöet, eller vägrade att förflytta sig helt enkelt om ett spö fanns i närheten. Dessa hästar ansågs av oss barn som mer eller mindre besvärliga.
Så skaffade min syster sig sin första hund, också hon sent, i övre tjugoårsåldern. Detta var en liten pinschertik med fantastiska drag och en sprudlande personlighet. Under denna tid hade även min syster en liten människotös. Pinschern var positiv mot folk och hundar, och kom sedermera in i sin könsmognad, med löp och skendräktighet. Då började saker förändras och hon kunde börja morra och visa tänder till synes utan anledning. Min syster och hennes sambo blev skrämda av dessa beteenden, som man som oerfaren torde bli i början av sitt hundägarskap. De vände sig blixtsnabbt till ena partern av uppfödarduon, som genast rådde dem att lägga ner hunden ordentligt i backen och "läsa lusen av henne". "Hon ska lära sig sin plats och att det inte är tillåtet att morra mot familjen" hade mansrösten beordrat genom telefonen.
Detta råd svaldes, de visste helt enkelt inget annat, och rädslan för vad som skulle kunna hända lilltösen spelade stor roll i deras vilja att lyda den kloke uppfödaren. Pinschertiken blev allt mer osäker av ovannämnda behandling och morrade mer intensivt och kunde nu göra utfall mot ansiktet även i stunder då man kelade. Friheten togs bort alltmer, hon blev instängd i rum då vänner var på besök eftersom hon inte var att lita på. Till slut togs beslutet om att omplacera eller avliva den instabila tiken. Under systers stora sorg omplacerades hon till en ensamstående hästtjej. Vi vet fortfarande inte om hon lever idag.
Ungefär i samma tid hade jag tagit med mig an en 8-månaders taxfröken från ett hundpensionat. Eftersom jag och väninnan bodde i lägenhet och taxfröken inte hade vett på att hålla näbb då hon var ensam började mina första utmaningar med hund. Hon var därtill inte rumsren och dåligt miljötränad. Grön i området hund prövades en hel rad med sätt för att försöka få taxdamen att bete sig som en uppfostrad hund. Förvånad och smått skrämd blev jag när jag såg denna lilla söta tik förvandlas till ett litet monster då jag gav henne en första åthutning, detta i form av ett nyp i örat. Hon blev totalt vansinnig av denna behandlig och bet ordenligt åt mig. När jag kommit till sans igen tänkte jag för mig själv "jaha, och vad gör jag nu" Så började jag höra mig runt och fick en lite annorlunda bild av vad jag tidigare haft om hund, dvs man måste vara hård så de inte tar över. Att visa respekt för djur hade jag ju fått inpräntat från tidig ridskola, men var denna behandling verkligen att visa respekt? Eller att hota en häst med ett spö för att få den att springa? Nej, det fanns människor som inte tyckte det. respekt är ingenting man får, det är något man förtjänar. "Jaha" tänkte jag återigen "och hur ska man förtjäna det då"? Jag funderade mycket över min systers raserade relation till sin första hund och hur det kunnat gå så snett.
En tid efter det hade taxtiken blivit omplacerad till en jägare. Hon hade jaktlust, som man bör ha om man är tax, och jag insåg att mina kunskaper var för dåliga för att kunna få henne att kunna gå lös utan att jaga eller ge henne det hon behövde. Jag hade fastnat för hunddjuret och ville veta mer. Jag hittade en annons om en instruktörsutbildning i Göteborg. Utbildningsstället hette Hundens Hus och arbetade med något man hänvisade till som "mjuka metoder" Nyfiken och då hundlös sökte jag och kom med. Under nästan ett års tid fick jag lära mig det jag i dagsläget står på som grund gällande relation människa och hund.
Kommentarer
Trackback
