FarbrorBosse

Ibland slår det mig hur ensam jag kan känna mig ute i vårt hundområde. Bosse känner ändå en hel del hundar häromkring, och ibland händer det ju att man tar sällskap med mattar och hussar på promenader, men oftast stöter vi på varandra för en liten pratstund. Ensamhetskänslan kickar in när jag inser att ingen annan häromkring, så vitt jag vet klickertränar. Visst, vissa använder den emellanåt, men när jag pratar klickerträning menar jag hela tänket, inte klicka in lydnadsmoment för att i vardagen korrigera fel. Kommentarer angående mitt sätt att träna träffar titt som tätt mina öron, och det kan ibland vara svårt att inte känna sig något uppgiven. Jag vet att jag har valt att jobba så här, och det är för livet, och det medför en hel del saker som folk som tränar hund annorlunda inte förstår varför jag gör. Att stampa upp på barrikaderna och argumentera vilt för klickerträning slutade jag med för ett bra tag sedan. Är folk nyfikna får de gärna diskutera det med mig. Ingen annan hade blivit gladare för den nyfikenheten än jag. Finns det verkligen ingen mer här?

Är vi så få som gjort vår hemläxa i inlärning? Klickerforum i all ära, men var är de människorna i den verkliga världen? Är det så konstigt att folk faller till föga för hård kritik och byter till mer traditionell träning utöver det att de inte har uthålligheten att fortsätta jobba? Missförstå mig rätt nu, folk får träna och tänka hund precis hur de vill. Det är just bara känslan av att det verkligen inte finns fler som gör det som jag valt. Min "fristad" om man får kalla det så, är i agilityträningen. DÄR har jag hittat de som påbörjat klickerresan och är oerhört positiva till sättet att arbeta på.